racerkrypande bebis och hund med tratt...

Argh!!! Känner mej som någon värre polis här hemma. Hunden har två sår på foten som han febrilt slickar på. Jag fick lägga en huvudtratt på honom så att han inte kommer åt såren. Eländigt! Han är olycklig med tratten, stöter med den i alla dörrkarmar och fastnar på de mest galna ställen. Stakin! Jag tar av honom tratten varje gång han skall äta, dricka vatten, ut och kisa på bakgården eller då vi går ut på hundpromenad. Jag putsar såren med Betadine och lägger Vetramilsalva på. Nu efter några dagar har såren blivit bättre och jag har befriat honom från tratten. Emellanåt fuskar han i alla fall och börjar slicka på såren, han slutar genast då jag säger till. Men de senaste dagarna har jag fått fungera som tratt på- och avtagare, sårputsare, och nu som slickpolis. Hunden är olycklig och nolo då han slickar och jag känner mej eländig som måst ha koll på honom hela tiden.

Bebisen är nästan 11 månader gammal och väldigt rörlig. Hon racerkryper omkring och klättrar upp och stå mot allt. Hon faller handlöst stup i kvarten och jag får rusa och ta upp henne i famnen för att trösta. Hunden, hundmaten och hundvattenskålen är hennes favoritmål. Hunden äter aldrig upp allt så det finns alltid mat i hans matkopp. Så jag rusar för att lyfta upp matkopparna helatiden känns det som. Vi lade en extra vattenskål till hunden i badrummet ifall vi i misstag glömmer vattenskålen på bordet och går ut. I och för sej är det inget problem för hunden att hoppa upp på bordet, men det vill vi ju inte att han gör. Han lärde sej snabbt vattenskålen i badrummet för han går ofta dit. Där får han kanske lite lugn och ro också. Till badrummet har bebisen inte ännu hittat. Det ligger i den orenoverade delen av vårt hus så vi brukar inte vara i den delen. Bebisen racerkryper också efter hunden, väcker honom i hundkorgen, drar i hans tratt och sticker sina fingrar i hans morrande mun. Jag gör allt för att hinna fram i tid så att bebisen inte hinner bråka allt för mycket med vår underbara gamla hund. Bebisen är ju såklart också underbar, och jag vill ju inte att hunden nafsar efter henne. Hunden gör nog inte henne illa, men han är en hund och om hon gör honom illa så kan han nafsa till lite mindre varsamt än hittils. Stakars hund!

Ibland tar jag bebisen med ut för att hunden skall få sova och vara i lugn och ro en stund. Då vi kommer tillbaka hör vi redan på långt håll hur han gråter och ylar i sovrummet. Så han saknar oss trots all pina vi utsätter honom för. Det är helt ofattbart hur en hund kan vara lojal och älska sin familj trots att vi just nu säkert är en eländig famil.

Just nu känner jag mej som en äcklig polismatte och polismamma, jag rusar efter alla och kollar att ingen gör nån eller sej själv illa. Jag skriker: NEJ! heltiden och vill bita mej i tungan för att jag ju inte vill säga ordet nej. Hur gör man för att inte göra det? Hur hinner man vara finurlig och säga något förebyggande fiffigt iställer för nej då hundmaten redan är i handen och påväg in i munnen, vattenskålen omkullvällt och allt vatten har runnit in under frysen, eller då bebisen har krupit upp på bordet för att hon inte längre orkar sitta i matstolen????

Jag tyckte bebisen sa nej samtidigt som hon tog i vattenskålen och lyfte upp ena kanten så allt rann ut. Hennes första ord får inte bli NEJ!

Ledsen tratthund

Bebin fastspänd för att inte rymma upp på bordet