underrubriker

onsdag 24 februari 2016

Hiton Ikea

Jo, just det. Det går ju inte att göra besöket till Ikea snabbt. Speciellt som vi hade bebin med oss. Största delen av dagen gick åt till utflykten. Vi besökte skötrummet 3 ggr, värmde mjölk 2 ggr, vi åt och köade i matkön i tur och ordning, vagnen rymdes inte i den smala matkögången. Som tur hade vi inte brottom! Det här var vår första familjeutflykt i allmänna utrymmen. Vi har ju nog varit på en massa sådana utflykter som vi åkt hem till vänner och släktingar. Lillisen åkte med bland hyllorna, sovande bakom gardinen i sin bilstol. Då hon var vaken satt hon i bilstolen med gardinen uppdragen eller i pappas famn. Hon var salig, med stora ögon tittade hon sej omkring. Bilstolen rymdes bra i Ikeas stora köpvagn. Natten efter Ikea fick jag väcka bebin då hon sovit över 8 timmar (under den tiden hade hunden behövt ut 2 ggr /O:). Inte ens bebisimmet har påverkat bebin så mycket att hon skulle bli så trött som efter Ikea. Utflyktens huvudtema var att se vad det finns för grejer till bebirummet som vi borde börja fixa så småningom. Egentligen hittade vi inget till rummet men nu vet vi vad det finns på Ikea då vi kommer igång. Bebirumsbudjeten är ju nästan 0€ då inget extra just nu finns, men jag litar på att jag hittar allt vi behöver på loppis eller att det fixar sej på något annat sätt. Jag är ju hantverkare så en del går att fixa till själv också bara jag hittar den röda tråden och stilen bebirummet skall ha (O:
det här köpte vi + lite annat praktiskt vi behövde. Som tex ett nytt tyg till strykbrädet.

Kanske det här är lösningen då täcket åker av, bebisovpåse!



Nitade fast nytt vaxtyg från Ikea på köksbordet.

Bebin svänger sej redan hit och dit. 

fredag 19 februari 2016

Gravid och livrädd!


Första gången jag var gravid var jag överlycklig! Det sprudlade i mej av lycka och jag nästan svävade på ljusröda moln. Jag planerade framåt och hittade genast en massa mammakläder och bebikläder på ”tori” och andra lopptorg. I bilen på vägen till den andra ultran på kliniken hittade jag en vacker mammatunika på ”tori”. Vi var i vecka 8.

På ultran visade det sig att vi hade mist barnet, missfall. Det var som om någon dragit stolen bort under mej och det kändes som om jag skulle kvävas. Det alternativet fanns inte!

Två år senare, väntade vi barn igen. Det var härligt sade jag till mej själv och vågade inte tro att det på riktigt var sant. Jag var livrädd och hemma vågade vi inte just prata om det trots att det var den absolut högsta önskan. Vi hade slutat behandlingarna men plötsligt varit först i kön för donerad egg cell. På något sätt visste jag att det nu skulle lyckas redan då telefonen ringde och vi fick veta att vi nu får en egg donation.
Hur skulle jag vara för att inget nu skulle hända, vågade inte jumpa, slutade genast yogan och blev superförsiktig med allt. Som diabetiker såg jag till att blodsockrena hölls fina, det fanns verkligen motivation att sköta om sjukdomen nu. Mina blodsockervärden sjönk snabbt till 6,3. Tidigare hade jag haft svårt att få ner dem till 7,5 för att få lov att bli gravid. Nu var det ett enda springande på rådgivning och till kvinnoklinikens diabetessköterska. Jag blev en plugghäst på att vara gravid! På jobbet var det väldigt mycket och jag hade svårt att koncentrera mej.

Vi vågade inte berätta om graviditeten förrän vi var i 3:e månaden gravida, vecka 12+3 var vi på ultra. Allting var ok så vi ringde till våra föräldrar och berättade. Alla gratulerade och var så glada. Inne i mej vågade jag trots det inte vara glad, jag var livrädd! De ljusröda molnen kom aldrig och jag levde en dag i taget under hela graviditeten. Jag funderade i alla fall på förlossningen och ville att den skulle bli så naturlig som möjligt. Gick på Manipura, Malla Rautapuras förlossningsförberedelse yoga. Ville veta allt om hur man födde naturligt utan ”onaturliga” smärtlindringsmediciner. Vågade inte tänka på hur det skulle bli efter att bebisen hade fötts. Nu lade jag focus på naturlig födsel och läste allt om det. Skrev ett långt önskebrev om hur jag önskade att förlossningen skulle gå till.

Först i v. 23 började jag känna att bebisen sparkade. Det underlättade oron lite, men bebisar sparkar ju inte hela tiden så då den inte sparkade var jag utom mej av oro. Nu efteråt förstår jag att jag skulle ha behövt hjälp, hemma fick jag inget stöd. Jag vågade aldrig säga att jag inte var lycklig, att jag var så rädd, bortkommen och kände mej väldigt ensam. Att ha 2 månader sommarsemester ensam med min rädsla i en stad där jag inte ännu hunnit skaffa hjärtevänner kändes hemskt. Alla pengar hade gått till kliniken så jag hade inte råd att åka någonstans. Jag hade ångest och vågade inte säga bu eller bä eller göra något. Jag var som en robot hela sommaren, åt, sov, gick ut med hunden. Min man grävde på gården hela sommaren, så såg inte honom så mycket, annat än då vi åt middag under tystnad. Efter semestern då jag äntligen kunde vara lite social igen och få komma tillbaka till jobbet blev det panik. Det fanns så mycket jobb och min kropp orkade inte. Benen svällde och mina armar värkte. Jag orkade inget annat än sova och jobba. Sovandet var också jobbigt, jag hade så mycket sura uppstötningar att det var svårt att ligga. 3 stycken dynor hjälpte inte varje natt. Ofta sov jag sittande i soffan eller mot väggen i sängen. En del jobb kunde jag göra hemma, till sist blev jag sjukledig, då var jag i vecka 31. Så var jag igen ensam hemma med min stora mage och rädslan.

Under sommaren hade jag själv ordnat ett Babyshower party. Eftersom jag är lite äldre (43 år) så har mina kompisar äldre barn. Ingen annan som var gravid samtidigt som jag. Partyt var härligt, nästan alla inbjudna kom trots att alla kom långt ifrån (Kyrkslätt, Esbo och Helsingfors). Mina kompisar var alla sååå lyckliga för vår skull att det den kvällen smittade av sej. De hade med sej fina presenter och annat som de själva inte längre behövde (mammakläder, bebi kläder och tillbehör). Några kompisar ringde regelbundet (ringer ännu) och kom ibland och hälsade på. Och då bebin föddes blev vi igen överösta med gåvor, blommor och kort. Också grannarna kom och ringde på dörren för att gratulera. Visst kändes det fint och härligt, men sen blev jag ensam igen.

Förlossningen blev en katastrof! Bebin var stor eftersom jag har diabetes. Vi åkte in till Kvinnokliniken redan i vecka 37 och förlossningen sattes igång. Det lyckades inte först men ett dygn senare började värkarna. Sen hade jag täta värkar i 25 timmar för att plötsligt snabbt rullas in i operationssalen för akut kejsarsnitt. Bebin blev på Neonatalavdelningen och mannen måste åka hem 60 km. Bebin var på Neonatalavdelningen ett dygn och sedan fick jag en inflammation i såret. Det var fruktansvärt och jag kände mej så väldigt hjälplös! Istället för att få ligga och se in i min bebis ögon och bara mysa tillsammans med mannen. Låg jag skräckslagen ensam bakom en gardin i ett rum med 3 andra nyblivna mammor. Det var natt och sköterskor kom in och gick ut ur rummet med ficklampor, de viskade med andra mammor och ibland något med mej, bebisar skrek i andra rum och det var allmänt oroligt. Jag kunde inte sova, kunde bara funder på hur månne bebisen hade det. Nästa dag skulle jag få se henne efter att jag hade klarat av eldprovet att ta några steg och gå på toa. Ingen hade tid att tvätta mej eller hjälpa mej med tandtvätt eller att sätta sej ner en stund och på riktigt kolla upp hur jag hade det. Min man hade varit helt slut efter den 25 timmar långa förlossningen, för män finns det inga bekvämligheter i en förlossningssal. En obekväm fotölj, ingen mat (inget dygnet runt öppet cafe på sjukhuset) ingen övernattningsmöjlighet. Män skall åka hem efter 25 timmars förlossning som slutar i akutkejsarsnitt och de får inte stanna hos bebin eller mamman övernatten. De måste åka hem trots att de högst antagligen inte är i körskick. Min man gjorde sitt bästa för att sköta om mej och bebin efter förlossningen, sen åkte han hem.

Rädslan fortsatte! Efter 1,5 veckas kaos på sjukhuset kom vi mörbultade hem med en liten skrikande bebi. Skönt att vara hemma, men kände mej otillräcklig med bebin. Amningen lyckades inte då hon fått både tuttflaska och tutt på Neonatalavdelningen. (Trots att jag förbjudit det i önskebrevet). Jag hade massor mjölk men bebisen ville inte dricka den. Två månader grät bebisen av magont och 3 månader pumpade jag och försökte amma.

Först nu då vår sötnos är över fyra månader börjar jag vara lugn, säker och kan stundvis känna glädje. Att vara med, jollra och leka med sin egen skrattande bebis är härligt! Men den där stora lyckokänslan har ännu inte vågat sej fram.

 Nu har jag pratat på rådgivningen och fått en kontakt att söka hjälp ifrån, det känns skönt! Jag vill våga vara lycklig!





måndag 15 februari 2016

Bebihörnan

En sådan tavla bongade jag på fb, tänker
göra en egen liknande till Bebins rum.

Här sov hon de första nätterna och en gång ammade
jag i den stolen. Det blev inte riktigt som vi tänkt.
Nu sover hon i gårdsvagnen som blivit en innevagn.
Behändigt då vi kan flytta henne från rum till rum
utan att hon vaknar eller så gå och knuffa på vagnen
inne då hon inte somnar. Då mannen jobbar skift
och ibland sover på dagen funkar vagnen super.
Amningen kom inte ordentligt igång och då vi i
3 månader ändå försökte så var det ganska gråtigt.
Ville inte väcka man och hund så vi ammade i
soffan, inte i stolen i sovrummet.
Skötbordet före det kom i användning.

Skötbordet idag.

Bebins kläder i hyllan vid skötbordet. Det är
väldigt behändigt att ha dem nära tillhands.
Idag är hyllan proppfull av kläder. Då man får
barn får man väldigt mycket härliga klädpresenter
och donationer <3

Barnrumsplanering, barnrumsidékarta.





onsdag 10 februari 2016

Min "Skattkarta" för februari <3
Onsdagar!

På onsdagen är det mammajumpa och efter det bebitreffis. Idag var pappa hemma så jag kunde gå på jumpan utan bebin. Min nacke, rygg och armarna är väldigt stela, jumpan gör sååå gott. Efter förra onsdagsjumpan hade jag muskelvärk i några dagar, puh! Dålig kondis eller så mycket ovant bebikonk? Under jumppan påminns vi också om knipövningarna, i nästan varje rörelse skall det samtidigt knipas, int så lätt alla gånger. Visste inte att jag också behövde göra dem då det blev kejsarsnittsfödsel. Men joo, efter att jag nös första gången och inte kunde hålla tätt så insåg jag ju att det gäller mej också, crap! Jobbigt att komma ihåg! Minns ju alltid nån minut efter att jag nyst, annars blir det nog ganska lite knipet. En på jumppan meddelade att hon har ont i knipmuskeln, läraren påminde oss om att inte knipa för mycket! Att knipmuskeln också kan bli överansträngd. Visst är jag lite avis på den tjejen! Så nu önskar jag att mitt sporadiska knipande och tiden reparerar dethär dilemmat, tror inte risken för att min knipmuskel blir överansträngd finns /O:
Efter jumpan åkte jag hem efter bebin och så gick vi på bebitreffisen. Det var första gången vår fyramånader gamla W lekte med en anna liten bebis. Där låg dom sida vid sida och tittade glatt på varandra. W tog ett stadigt grepp om den andra bebis arm och så lyfte hon benen så att hon svängde emot den andra. Den andra var lite mindre så hon låg mer stilla, men hon följde noga med hur W svängde hit och dit med benen. Och sen plötsligt blev det gråt och skrik, fick hjälp med mjölkvärming. Mjölken funkade inte men så slocknade W som ett ljus och vi åkte hem. Nu ligger hon där nöjd och sovande i bilstolen med halaren på. Hon vaknar om man tar bort halaren, i bilstolen ryms somtur bara den tunna vindtäta halaren så hon blir inte för varm. Bilstolen har ett eget täcke också som lättare går att ta bort. Bebivardag.....


måndag 1 februari 2016

Att vara diabetiker och få missfall


Idag läste jag en blogg på Lapsettomien yhdistys Simpukka ry  hemsidor. Heikki Soini skriver om hur otroligt dåligt de blev bemötta då de fick veta att de hade ett missfall, se: http://yle.fi/aihe/artikkeli/2016/01/19/heikki-soini-keskenmeno-oli-elamani-noyryyttavin-kokemus
Bloggen väckte känslor i mej.  Jag har hela dagen gått och ältat hur det var då vi fick ett missfall och hur vi blev bemötta. Ett missfall är alltid hemskt och det värsta som kan hända då man är gravid! Antagligen får vårdpersonalen och läkare skolning i hur de skall meddela sorgliga bud. Alla är vi också olika och behöver få budet på olika sätt för att det skall bli så neutralt som möjligt. Med det menar jag att det inte skall ha betydelse efteråt hur budskapet framfördes.  Alla behöver stöd efter ett sådant budskap. Det borde finnas möjlighet att få prata med någon efter det och att alla läkartider efter det automatiskt skulle fixas. Denna person man skulle prata med skulle också på ett empatiskt och bra sätt berätta om allt som är att vänta och på det sättet förbereda händelseförloppet. För en diabetiker borde det ännu erbjudas möjlighet att det skulle ske under uppsikt så att det skulle finnas möjliget till att få dropp genast ifall det skulle behövas. En diabetiker uppmanas ju också att väldigt lätt ringa efter ambulans redan vid helt vanlig magafiru.
Vårt missfall berodde nog inte på att jag är typ 1 diabetiker. Främst tror jag det berodde på min ålder och att mina egg inte mera var så livsglada. Detta har jag själv kommit fram till efter 5 års försök att bli gravid. Mina ägg verkade fina, det gick att stimulera mej så att jag producerar massor ägg. I provröret blev de befruktade också den andra metoden där de befuktas manuellt under mikroskop funkade också bra. Men vår bebis kunde ju inte börja växa och bli en bebis i provröret eller i laboratoriet. Min livmoder behövdes, enligt läkaren var den fin och också den stimulerades så att den skulle vara riktigt superbra för den lilla att fastna och börja växa i. Gång efter gång upprepas denna process. Hela tiden fanns det massor av hopp. Allt verkade så bra och läkarna var positivt inställda. Det fanns inget som var fel på oss (därför gav vi inte upp). Men gång efter gång börjar min mens som vanligt. Redan då vi bestämt oss för att vi ville ha barn och lämnade bort preventivmedel slutade jag köpa tamponger. Tänkte att de nu inte behövs på ett tag, antog att jag också genast skulle bli gravid liksom de andra kvinnorna i min släkt. I 5 år köpte jag inte tamponger, eller joo jag måste ju göra det men med långa tänder och alltid lite senare än de skulle ha behövts. Men så en vår kom äntligen det telefonsamtal från kliniken vi längtat efter. Är du på ett lämpligt ställe? Sitter du ner? Vi har fina nyheter: Du är gravid! Va, hur var det möjligt? Jag hade ju gjort ett negativt test hemma för några dagar sedan, mensen hade inte börjat så det var ju möjligt. Jag hade ju också åkt in till Hesa för att ge ett blodprov. Blodprovet var positivt! Sköterskan som ringde sa att ibland då man gör testet för tidigt syns det inte ännu eller så var det fel på testet. Och att om du nu skulle göra ett nytt test skulle det visa positivt. Jag litade på blodprovet och gjorde inget nytt hemmatest. Hur skulle det kännas att vara gravid? Jag kände inget speciellt. Behandlingen med alla mediciner det innebar gjorde mej alltid lite extra hispig, retlig och emotionell. Det är väl typ samma symptom man har då man är gravid tänkte jag. Eftersom bebin blivit till på fertilitetskliniken ville de genast ha in mej på ultra. Vi åkte iväg och joo, där fanns en pytteliten prick i min livmoder <3. Lyckan var obeskrivlig! Jag svävade på ljusröda moln, det var sant! Vi skulle få vårt så efterlängtade barn! Vi bestämde oss i alla fall för att ännu inte berätta åt någon. Det var inte så många som visste om vad vi gick igenom och att vi ville ha barn. Jag var just då alterneringsledig från jobbet så det var lättare att hålla hemligheten. Tror nog att det då stod ”GRAVID” i min panna, och arbetskamraterna nog skulle ha märkt förändringen från en lätt deprimerad varelse (den senaste åren) till en självlysande svävande leende varelse. Jag började genast beställa mammakläder på huuto, tori, och fyndade på lopptorg. Eftersom jag var alterneringsledig och lagt alla mina besparingar och lite till bebisprojektet (kliniken) fanns det inte mycket pengar för mammakläder, men jag hittade jättefina kläder förmånligt, nu väntade jag bara att jag skulle få börja använda dem. Sedan var det dags för följande ultra i vecka 8. Läkaren konstaterade att det nu gått så som det kan gå. Bebisbörjan hade lossnat och var nu på väg ut, vi såg ett litet streck på skärmen. Det sträcket var vår döda bebisbörjan. Det blev lite dimmigt i hjärnan och det susade i öronen, minns inte så mycket av vad läkaren sen sade. Minns bara att han sa att vi nu skulle kontakta den kommunala hälsovårdens gynekologiska avdelning. Att de inte sköter missfall på den här kliniken. Det kändes som ett slag i magen, de ville inte mera ha med oss att göra, jag måste nu klara av att boka en tid för att få bort resterna av barnet. Läkaren konstaterade att det finns en positiv sak, jag har varit gravid, alltså kan jag bli gravid och det finns stora chanser att jag kan bli gravid igen. Det var någon dag före midsommaren och jag undrade om vi kommer att kunna åka till landet som jag så längtat efter att få göra. Läkaren tyckte det nog skulle gå bra, kanske bebin kom ut av sej själv under tiden och så skulle vi dubbelchecka efteråt ännu på sjukis i Borgå. Sen då vi kom hem kom jag på att jag nog inte ville vänta med att ta ut bebisen. Jag fick genast tid till sjukis och de konstaterade samma som läkaren på kliniken. Jag fick tabletter i en liten papperspåse. De sade att jag skulle ta ett piller på morgonnatten och sedan fortsätta sova. Sedan skulle jag blöda lite nästa dag. Så gjorde jag. Någon timme efter att jag tagit pillret vaknade jag till en fruktansvärd smärta, jag började må illa. Jag ruskade om min man i samma veva som jag rusade till toaletten. Insåg att det nu skulle bli full tömning från alla håll. Ropade till mannen att hämta ett ämbar. Sen satt jag där på toaletten och spydde i ämbaret i famnen samtidigt som jag vred mej av smärta. Oroades över hur det här skulle sluta, jag är ju diabetiker och mitt blodsocker sjunker väldigt lätt. Ropade igen till mannen som förskräckt och försynt väntade utanför toadörren att han skulle ta sirapen från köksskåpet och en matsked. Han undrade om han skulle ringa ambulans? Jag tänkte att just nu kan jag inte hoppa upp i en ambulans och åka någonstans. Sade att ambulansen får vänta, men att genast om jag håller på att tappa medvetande eller blir konstig så ring. Så där satt vi på tumis i vårt lilla toalettrum emedan bebibörjan rann ner i toaskålen, jag vågade aldrig titta i skålen, blodigt var det. Kände ingen speciell klump som skulle ha kommit ut men fostret var nog väldigtväldigt litet så det skulle antagligen inte ha gått att urskilja. Min man matade mej med sirap emellan varje spysession och försökte hålla uppe en dialog för att försäkra sej om att jag var närvarande. Puh! Så småningom lättade det och min man kunde hjälpa mej tillbaka till sängen. Sen fortsatte tankningen av kolhydrater. Minns inte vad jag åt men antagligen juice blandat med massor socker. Försiktigt så att det inte skulle komma upp. Då jag mätte blodsockret var det så bra att jag vågade somna utan att ringa efter ambulans eller till sjukis. När jag sedan vaknade efter att jag sovit ut var jag väldigt arg! Hur kunde de ge så felaktig information om händelseförloppet och när jag närmare tittade på papperspåsen där pillret varit stod det inget på påsen. Vad var det för ett piller? Nu började jag googla trots att jag lovat mej själv att inte googla något gällande bebisprojektet. Ville bara lita på vad läkarna sade och följa deras instruktioner. Inte läsa om allt på förhand på nätet, alla biverkningar etc. Men nu kände jag mej lurad, det här kunde ha slutat illa! På nätet hittade jag information om att pillret alltid gavs i papperspåse utan text eftersom det egentligen var någon sorts ”hjärtmedicin” om jag minns rätt? Pga att det i en del delstater i USA och i andra länder är förbjudet att göra abort så kan det inte finnas ett abortpiller. Läkemedelsfirmorna vågar inte ta risken att ha sådana piller eller hur det nu var? Så precis vad för ett piller jag tagit visste jag inget om, hade ingen instruktionslapp att läsa om biverkningar och annat. Nåja nu var det över, och pillret hade väl gjort sitt och jag skulle på eftergranskning. Där förundrade jag mej sedan och ifrågasatte varför det hade gått till som det gjorde. Nu var det såklart en annan läkare så hon kunde inte ta nån ståndpunkt till den andra sagt, men konstaterade att det inte brukar bli så starka reaktioner som jag hade. Jag orkade inte ifrågasätta mer. Jag var ok igen och mådde bra. Nu kom jag ihåg orden läkaren på kliniken sagt, att det finns en positiv sak, du har varit gravid, alltså kan du bli gravid och det finns stora chanser att du kan bli gravid igen. Så jag ringde kliniken och frågade hur och när vi nu skulle gå vidare med vårt bebisprojekt.