Första gången jag var gravid var jag
överlycklig! Det sprudlade i mej av lycka och jag nästan svävade på ljusröda
moln. Jag planerade framåt och hittade genast en massa mammakläder och
bebikläder på ”tori” och andra lopptorg. I bilen på vägen till den andra ultran
på kliniken hittade jag en vacker mammatunika på ”tori”. Vi var i vecka 8.
På ultran visade det sig att vi hade mist
barnet, missfall. Det var som om någon dragit stolen bort under mej och det
kändes som om jag skulle kvävas. Det alternativet fanns inte!
Två år senare, väntade vi barn igen. Det var
härligt sade jag till mej själv och vågade inte tro att det på riktigt var
sant. Jag var livrädd och hemma vågade vi inte just prata om det trots att det
var den absolut högsta önskan. Vi hade slutat behandlingarna men plötsligt
varit först i kön för donerad egg cell. På något sätt visste jag att det nu
skulle lyckas redan då telefonen ringde och vi fick veta att vi nu får en egg donation.
Hur skulle jag vara för att inget nu skulle
hända, vågade inte jumpa, slutade genast yogan och blev superförsiktig med
allt. Som diabetiker såg jag till att blodsockrena hölls fina, det fanns
verkligen motivation att sköta om sjukdomen nu. Mina blodsockervärden sjönk
snabbt till 6,3. Tidigare hade jag haft svårt att få ner dem till 7,5 för att
få lov att bli gravid. Nu var det ett enda springande på rådgivning och till kvinnoklinikens
diabetessköterska. Jag blev en plugghäst på att vara gravid! På jobbet var det
väldigt mycket och jag hade svårt att koncentrera mej.
Vi vågade inte berätta om graviditeten förrän
vi var i 3:e månaden gravida, vecka 12+3 var vi på ultra. Allting var ok så vi
ringde till våra föräldrar och berättade. Alla gratulerade och var så glada.
Inne i mej vågade jag trots det inte vara glad, jag var livrädd! De ljusröda
molnen kom aldrig och jag levde en dag i taget under hela graviditeten. Jag
funderade i alla fall på förlossningen och ville att den skulle bli så naturlig
som möjligt. Gick på Manipura, Malla Rautapuras förlossningsförberedelse yoga.
Ville veta allt om hur man födde naturligt utan ”onaturliga”
smärtlindringsmediciner. Vågade inte tänka på hur det skulle bli efter att
bebisen hade fötts. Nu lade jag focus på naturlig födsel och läste allt om det.
Skrev ett långt önskebrev om hur jag önskade att förlossningen skulle gå till.
Först i v. 23 började jag känna att bebisen
sparkade. Det underlättade oron lite, men bebisar sparkar ju inte hela tiden så
då den inte sparkade var jag utom mej av oro. Nu efteråt förstår jag att jag
skulle ha behövt hjälp, hemma fick jag inget stöd. Jag vågade aldrig säga att
jag inte var lycklig, att jag var så rädd, bortkommen och kände mej väldigt
ensam. Att ha 2 månader sommarsemester ensam med min rädsla i en stad där jag
inte ännu hunnit skaffa hjärtevänner kändes hemskt. Alla pengar hade gått till
kliniken så jag hade inte råd att åka någonstans. Jag hade ångest och vågade
inte säga bu eller bä eller göra något. Jag var som en robot hela sommaren, åt,
sov, gick ut med hunden. Min man grävde på gården hela sommaren, så såg inte
honom så mycket, annat än då vi åt middag under tystnad. Efter semestern då jag
äntligen kunde vara lite social igen och få komma tillbaka till jobbet blev det
panik. Det fanns så mycket jobb och min kropp orkade inte. Benen svällde och
mina armar värkte. Jag orkade inget annat än sova och jobba. Sovandet var också
jobbigt, jag hade så mycket sura uppstötningar att det var svårt att ligga. 3
stycken dynor hjälpte inte varje natt. Ofta sov jag sittande i soffan eller mot
väggen i sängen. En del jobb kunde jag göra hemma, till sist blev jag sjukledig,
då var jag i vecka 31. Så var jag igen ensam hemma med min stora mage och
rädslan.
Under sommaren hade jag själv ordnat ett
Babyshower party. Eftersom jag är lite äldre (43 år) så har mina kompisar äldre
barn. Ingen annan som var gravid samtidigt som jag. Partyt var härligt, nästan
alla inbjudna kom trots att alla kom långt ifrån (Kyrkslätt, Esbo och
Helsingfors). Mina kompisar var alla sååå lyckliga för vår skull att det den
kvällen smittade av sej. De hade med sej fina presenter och annat som de själva
inte längre behövde (mammakläder, bebi kläder och tillbehör). Några kompisar
ringde regelbundet (ringer ännu) och kom ibland och hälsade på. Och då bebin
föddes blev vi igen överösta med gåvor, blommor och kort. Också grannarna kom
och ringde på dörren för att gratulera. Visst kändes det fint och härligt, men
sen blev jag ensam igen.
Förlossningen blev en katastrof! Bebin var
stor eftersom jag har diabetes. Vi åkte in till Kvinnokliniken redan i vecka 37
och förlossningen sattes igång. Det lyckades inte först men ett dygn senare
började värkarna. Sen hade jag täta värkar i 25 timmar för att plötsligt snabbt
rullas in i operationssalen för akut kejsarsnitt. Bebin blev på Neonatalavdelningen
och mannen måste åka hem 60 km. Bebin var på Neonatalavdelningen ett dygn och
sedan fick jag en inflammation i såret. Det var
fruktansvärt och jag kände mej så väldigt hjälplös! Istället för att få ligga
och se in i min bebis ögon och bara mysa tillsammans med mannen. Låg jag
skräckslagen ensam bakom en gardin i ett rum med 3 andra nyblivna mammor. Det
var natt och sköterskor kom in och gick ut ur rummet med ficklampor, de viskade
med andra mammor och ibland något med mej, bebisar skrek i andra rum och det
var allmänt oroligt. Jag kunde inte sova, kunde bara funder på hur månne
bebisen hade det. Nästa dag skulle jag få se henne efter att jag hade klarat av
eldprovet att ta några steg och gå på toa. Ingen hade tid att tvätta mej
eller hjälpa mej med tandtvätt eller att sätta sej ner en stund och på riktigt
kolla upp hur jag hade det. Min man hade varit helt slut efter den 25 timmar
långa förlossningen, för män finns det inga bekvämligheter i en förlossningssal.
En obekväm fotölj, ingen mat (inget dygnet runt öppet cafe på sjukhuset) ingen
övernattningsmöjlighet. Män skall åka hem efter 25 timmars
förlossning som slutar i akutkejsarsnitt och de får inte stanna hos bebin eller
mamman övernatten. De måste åka hem trots att de högst antagligen inte är
i körskick. Min man gjorde sitt bästa för att sköta om mej och bebin efter
förlossningen, sen åkte han hem.
Rädslan fortsatte! Efter 1,5 veckas kaos på
sjukhuset kom vi mörbultade hem med en liten skrikande bebi. Skönt att vara
hemma, men kände mej otillräcklig med bebin. Amningen lyckades inte då hon fått
både tuttflaska och tutt på Neonatalavdelningen. (Trots
att jag förbjudit det i önskebrevet). Jag hade massor mjölk men bebisen ville
inte dricka den. Två månader grät bebisen av magont och 3 månader pumpade jag
och försökte amma.
Först nu då vår sötnos är över fyra månader
börjar jag vara lugn, säker och kan stundvis känna glädje. Att vara med, jollra och leka med sin
egen skrattande bebis är härligt! Men den där stora lyckokänslan har ännu inte
vågat sej fram.
Nu har jag pratat på rådgivningen och fått en
kontakt att söka hjälp ifrån, det känns skönt! Jag vill våga vara lycklig!