underrubriker

måndag 27 juni 2016

Inte bebis längre?

När slutar bebisen vara bebis? Vår älskling har börjat krypa i ilfart, säger, däddä (pappa) och nännä (mamma), har två tänder, hålls inte i vagnen, hålls inte på skötbordet och är snabbare än hunden vid hundens matskål /O: Trots det har hunden äntligen blivit kompis med W. Han hämtar sina leksaker till henne för att leka, han kan skilja på hennes och hans leksaker. W skrattar med honom och hon får peta på metalldekalen som hänger på hans halsband. Det där lilla knyttet som föddes till oss på Kvinnokliniken den 7.10 2015 har utvecklats till en rörlig, glad, påhittig, finurlig och underbar flicka <3 Snart blir hon 9 månader och antagligen kommer hon att stå och springa inom några veckor. Hjälp! Hur skall vi hinna med. Det är nu som jag påriktigt börjar förstå varför alla sade att njut nu då bebisen är liten. Jag har nog trots det tänkt fortsätta att njuta av att få ha min älskade dotter, men kanske det inte kommer att finnas tid till att fundera över det då hon börjar upptäcka världen springandes?





söndag 19 juni 2016

skriver skriver skriver.....

Det har varit lite tyst på min blogg den senaste tiden. Egentligen håller jag på och skriver en blogg varje ledig stund jag har. De lediga stunderna är få och ämnet jag skriver om är lite för stort och tungt att skriva om. Temat på det jag skriver om är vad vi upplevt på Kvinnokliniken i Helsingfors. Det stället där mycket gick snett och som vi hade för mycket att göra med i många år. Kan inte rekomendera Kvinnis för någon. Vi började med fertilitetsbehandlingarna där, sedan var det diabetskontrollerna, graviditetskomplikationer, förlossningen, akut kejsarsnitt, 1,5 veckors vistelse på sjukhuset pga inflammation, neonatalavdelningen.....

Jag behöver tydligt skriva av mej gällande Kvinnis. Samtidigt väcks annat jag upplevt under de år vi önskade bli föräldrar. Speciellt vårt parförhållande, om man ens längre kan kalla det för det. Just nu känner jag mej mest som en mamma och matte, någon annan plats för mej här i hemmet ges mej inte. Och inte ens de uppgifterna känns som om jag skulle bli uppskattad för. Men någon annan plats för mej finns inte heller så här måste jag vara tills jag har styrka att kravla mej upp och bli den starka kvinna jag nångång varit. Hopas det blir snart! Ett steg i taget, först skriva av mej om Kvinnis sen jobbar jag vidare på följande sak jag är mogen för.

Hej så länge!