Det här är något som jag bävat för att skriva om, men tror att jag behöver få det ur mig, så försöker på det här sättet.
Här
följer mina tankar, funderingar och upplevelser jag och vi varit med om på
kvinnokliniken.
Jag
ber på förhand om ursäkt om titlarna på sjukhuspersonalen är felaktiga. Kallar
de flesta för sköterskor, eventuellt är många av dem barnmorskor eller har
någon annan titel jag inte har koll på.
Källarvåningen, diabetesavdelningen
Vi
började i källarvåningen, där finns kvinnoklinikens diabetesavdelning. Då man
har diabetes (typ 1) behöver man få lov för att bli gravid. Långtidsblodsockervärdena
Hba1c skall vara 7,5 % eller under för att få lovet. Jag får jobba lite på det,
lyckas få ner värdena. På diabetesavdelningen får man alltid vänta,
tidtabellerna håller inte, en gång väntade jag i två timmar på min läkartid.
Med tanke på att bilen står någonstans långt borta på en betald parkeringsplats
och betalningstiden tar slut blir det lite extra otrevligt att tidtabellerna
inte håller. Som tur hittade jag Auroraplanen relativt nära (15 minuters
promenadväg) där man kunde lämna bilen gratis utan tidsbegränsning. Också för
jobbets del var det inte skoj att halva arbetsdagen gick åt till ett 10
minuters läkarbesök. I slutet av graviditeten funkade inte Auroraplanen längre,
det kom tidsbegränsning på hur länge man fick ha bilen parkerad där och så det
gick inte att gå så långt med stor mage längre. Det positiva är att diabetesbarnmorskorna
är jättetrevliga, dem kan man ringa, maila och besöka när som helst. Jag känner
större trygghet än jag någonsin förut känt med en diabetessköterska. Att också
kunna maila en diabetessköterska och snabbt få svar var något helt nytt. De hjälper
mig och kämpar med mig för att jobba ner blodsockervärdena, de är roliga,
skämtar och använder härliga diabetesslangtermer och jag känner mig snabbt som
en i gänget. Diabetesläkarna byts varje gång så dem får man ingen kontakt med.
En
gång var diabetesläkaren svenskspråkig, namnet på namnbrickan tydde på det. Hon
talade först bara finska med mig, men sen så bytte vi till svenska efter att
jag frågade om hon talar svenska. Då blev det lite problem när sköterskan som
satt bredvid inte kunde svenska Hon hängde inte med då vi talade svenska. Jag
tänker att det kunde vara fiffigt om den svenska läkaren alltid skulle ha som
arbetspar en sköterska som kan svenska, då kunde vi som har svenska som
modersmål kunna få vård på svenska.
Bottenvåningen, avdelningen för fertilitetsbehandling
Graviditeten
hörde inte av sig på naturlig väg, så vi fick en remiss till
fertilitetsbehandlingsavdelningen på bottenvåningen i Kvinnokliniken. Efter att
remissen skickats fick vi en tid inom två veckor den 21.4.2010. Behandlingarna
började. Läkare, sköterskor och rum byttes varje gång. En del var härliga,
andra var mindre härliga. Det gick trögt och jag kände att det var ett ända
köande i telefonen.
Då
mensen började skulle man genast på följande telefontid ringa till kliniken. På
jobbet hade jag inget privat ställe att prata i telefonen så det var frustrerande
att inte komma fram. Ibland köade jag i telefonen hela telefontiden utan att
komma fram. Några gånger lyckades jag inte över huvud taget komma fram per
telefon förrän det var för sent att boka tid. Då behövde vi vänta till nästa
mens, då skulle vi igen försöka komma fram per telefon för att kunna boka en
tid. Några månader gick till spillo på grund av det. Kände hela tiden att det
var lite bråttom, jag blev ju äldre och fertiliteten minskade. Jag var 38,5 år
då.
Under
1,5 års tid sköttes vår fertilitetsbehandling på Kvinnis. Då jag fyllde 40 år
fick vi inte fortsätta. Efter det väntade vi ett halvt år på en slutrapport och
först efter det kunde vi fortsätta behandlingarna på en privat klinik. Jag kände
att Kvinnis var en tidstjuv, varför behövde vi hela tiden vänta? Behandlingarna
måste man också vänta på, förutom att köa i telefonen. Och så var Kvinnis
sommarstängt hela sommaren. Vid slutrapporten meddelade de att det inte finns
några hinder för oss att bli gravida, att de rekommenderar att vi fortsätter
behandlingarna på en privat klinik. Takten på den privata kliniken var en helt
annan och telefonköandet tog slut. Tidstjuveriet var över. Skönt!
Källarvåningen igen
År
2013 på våren var vi gravida, då blev det några besök i källaren på Kvinnis hos
diabetesläkare och diabetesbarnmorskan. Graviditeten slutade tyvärr med
missfall.
Ett
och ett halvt år senare i början av 2015 blev det källarbesök igen. Vi var pånytt
gravida. Den här gången blev det en massa besök, mail, telefonsamtal… Varannan
vecka skulle jag skicka mina blodsockervärden till diabetessköterskorna för
uppföljning. De sporrade, gav tips och stödde mig för att hålla sockervärdena i
styr. Emellanåt hoppade värdena massor trots att långtidsockervärdena var
strålande bra. Det blev också många läkarbesök med ultra och på slutrakan
bebins hjärtljudscheckar.
Att
bo i en annan stad 53 km ifrån Kvinnis kändes långt och tungt. Min man som ofta
var med kom med buss eftersom jag jobbade i Esbo (vi bor i Borgå). Bussen går
2,5 km från oss och den åker ju in till Helsingfors centrum (inte nära
Kvinnokliniken). Bussresan var ett projekt för min man. Då man inte är Hesabo
hoppar man inte sådär bara på en spåra eller buss som eventuellt skulle
förkorta vägen från Operahuset till Kvinnokliniken. Han promenerade från
Operan. Vi har möjlighet endast till en bil.
Upplevelser i bottenvåningen
Ingen
förlossningsförberedelse längre på kvinnokliniken. Då jag något år tidigare satt
i aulan och väntade på att få komma in till läkaren för fertilitetsbehandling
hände det sej ofta att ett gäng gravida par samlades i aulan, de kom för att bekanta
sig med sjukhuset och förbereda sig inför förlossningen. Då önskade jag att vi
snart också skulle få gå på förlossningsförberedelse och komma hit till aulan
och vänta tillsammans med de andra gravida paren. Då det äntligen blev vår tur
hade detta slopats. Vi skulle bekanta oss med sjukhuset via internet. Det
skrämde mig, hur skulle det räcka? Jag kände att jag behövde ett personligt
besök. Små fåniga praktiska detaljer blev nu outredda. Jag fasade för hur vi
skulle klara av den långa vägen och var vi skulle parkera bilen, tänk om det
blir bråttom? Borde jag sätta mig i framsätet eller baksätet? Vad för
smärtlindringsrörelser etc kunde jag göra i bilen och hur? Hur förbereda sig
för bilfärden? Jag såg mardrömmar om hur vi fastnade i rusningstrafiken, hur
jag hade smärtor och min man som körde blev nervös. Hur skulle min man klara av
att köra säkert om jag hade mycket smärta och inte kunde behärska mig? Bilresan
skulle ta en timme om det inte var rusning, om vi måste åka under rusningstid
kan resan ta upp till 3 timmar och ifall födandet börjar i bilen då vi sitter
fast i rusningen då kommer ingen ambulans fram till oss. Eller skulle jag klara
av att ensam gå in i sjukhuset då vi kom fram? Mannen behövde ju hitta någonstans
att parkera bilen. Varför finns det inte reserverade parkeringsplatser för
långväga akutföderskor vid ingången? Jag stressade mer över det här än själva
födandet. Ingen berättade att diabetikers födslar ofta blir igångsatta och att vi
antagligen kommer att komma till sjukhuset förrän förlossningsvärkarna börjar.
Vi skulle ha behövt förlossningsförberedelsen på plats, instruktioner och
praktiska tips om hur klara den långa bilfärden med sammandragningar och vad
göra ifall förlossningen börjar i bilen?
I
slutändan av graviditeten skulle det göras ett fostervattenprov på
diabetsavdelningen. Jag var väldigt nervös för det. Läkaren sade att risken för
komplikationer då man tar ett fostervattenprov är 0,5 %. Bebisen var redan så
stor att ifall det skulle sätta igång förlossningen så skulle bebisen klara sig
bra. Provtagningen var väldigt smärtsam. Jag har nål skräck och så var jag
orolig över att nålen skulle skada bebisen. Bebisen kände kanske av min oro för
hon blev väldigt rörlig och kom hela tiden i vägen då provet skulle tas. De
kallade efter en extra läkare för att lyckas. En härlig sköterska fanns hela
tiden vid min huvudända och hjälpte mig att fokusera på annat än oron och
smärtan. På det tredje försöket fick de provet taget. Fostervattnet var rent
och fint och bebins lungor var färdiga, skönt! Efter provtagningen fick jag
ligga en halv timme vid bebins hjärtljudsmaskin. Under den halva timmen hade
jag också träff med diabetesbarnmorskan. Det var härligt att ligga där och
lyssna på sin bebis hjärtljud. Men så började smärtan, först som lite mensvärk,
men den blev hela tiden starkare. Jag fick hypoglykemi och som tur var
diabetesbarnmorskan inne hos mig, hon hittade en tripp-juice att ge mig. Det
hjälpte, men smärtan blev starkare så jag fick värkmedicin. Men smärtan ökade i
styrka, det var sammandragningar utan pauser. En sköterska förde mig i en
rullstol upp till förlossningsavdelningen. Jag förstod inte att det var dit de
förde mig då. Ingen sade något om vad som eventuellt skulle hända med mig.
Först då jag några veckor senare var i samma sal och födde insåg jag att jag
hade varit där förut. En barnmorska kom in i rummet och gav mig ett brunt
piller. Jag bad om att få något att äta eftersom jag hade diabetes och trodde
att smärtorna snart skulle orsaka en ny hypo. Hon sa bestämt nej, hon lägger
dropp i armen på mig och om det behövs så får jag sockerhöjande via den och då hålls
blodsockervärden bra. Jag är livrädd för nålar och speciellt de som man lägger
dropp i handen med. Jag försökte protestera men hon var bestämd. Min nål skräck
lyckas alltid ställa till det så att inget lyckas, nu fick hon in kanylen på
tredje försöket och det var en pina utöver den smärta sammandragningarna
gjorde. Sammandragningssmärtan var konstant, inga pauser. Jag kunde inte ligga
eller stå, utan for runt i rummet och försökte komma ihåg allt jag lärt mig på
förlossningsyogan om att andas in i smärtan etc. Efter någon timme kom jag ihåg
att jag hade bilen parkerad på min jobbkompis innergård i hennes
parkeringsruta. Insåg också att jag inte själv kunde flytta bilen eller köra på
en tid. Så mitt i allt elände började jag fixa med parkeringsproblemet. Ringde
som tur först till min man som genast meddelade att han hoppar på bussen, tar sin
bilnyckel med, flyttar bilen så att min jobbkompis efter jobbet kan ställa
bilen på den egna platsen. Sen kommer han till mig. Som tur började smärtorna
lugna ner sej och tillslut avtog de helt.
Jag
flyttades till avdelning 42. Äntligen fick jag mat och den smakade härligt! Vid
matbordet träffade jag mina medsystrar. Avdelning 42 är avdelningen i 4:e
våningen på Kvinnis där gravida kvinnor med komplikationer bor eller vistas en
tid. Vid matbordet var det tyst men jag började lite försiktigt prata med
kvinnan bredvid mig. Efter en stund hade alla runt bordet berättat sin
historia. Vi var fler diabetiker där, de andra minst 15 år yngre än jag. Men de
hade komplikationer i alla fall. I min hjärna hade jag övertygat mig själv om att
min höga ålder ställt till det för mig, det var åldern jag skyllde på. Och så
såklart läkarna som hade kråtat och torterat min mage, mig och bebisen med
långa nålar för att ta fostervattenprovet. En kvinna vid bordet var halvvägs i
graviditeten och fostervattnet hade redan börjat rinna ut. Hon måste stanna på
sjukhuset ända tills det var dags för förlossning. De flesta var där för att de
hade väldigt högt blodtryck. Jag fick verkligen perspektiv på hur lyckligt
lottad jag var, vår bebis var redan fullstor och färdig 3,2 kg, hade färdigt
utvecklade lungor och rent fostervatten. Det var ingen nöd på oss fastän
förlossningen skulle ha satt igång efter fostervattenprovet. Det kändes nästan
orättvist mot de andra att min man sen efter en tid kom efter mig och vi kunde
köra hem. Men visst var det skönt att få åka hem. Nu hade jag bekantat mig med
nya avdelningar på sjukhuset.
På fjärde våningen, avdelning 42 igen
Efter ett läkarbesök den 2.10.2015 på Kvinnis
bestämdes det att graviditeten skulle sättas igång, bebisen uppskattades väga
3816 g och lungorna var färdiga. Måndagen den 5.10.2015 kom vi igen till
avdelning 42. Igångsättningen lyckades inte bra och läkaren som skötte det var
väldigt ovänlig. Sköterskan för vårt rum kändes väldigt tafatt och otrygg.
Igångsättningen började med ballong-behandling. Ingen förklarade ordentligt vad
det var och den sattes inte in varsamt. Min man som var med sade att det
verkade väldigt oprofessionellt, det såg ut som en vanlig kondom som träddes på
ett plaströr som fördes in. Sedan fylldes det vatten i kondomen och röret
tejpades fast i mitt lår. Sen skulle jag vara som normalt med det tjocka
obekväma röret tills födseln satte igång. Min man måste åka hem till natten.
Jag kunde inte sova, det sved som om jag hade blåskatarr och värkte som värsta mensvärken.
Läkaren kom och kollade om jag hade börjat öppna mig. Då drog sköterskan bara
för gardinen och bad mej dra ner byxorna, så var läkarens hårdhänta hand där
och mätte öppnandet utan förvarning. Vilken förnedring! Jag tycker att jag
borde ha blivit informerad om vad som skulle hända och hur och varför görs en
sådan undersökning då det finns andra människor och deras partners i rummet?
Samma eländiga kalla läkare igen, hon mumlade nog ett presenterande men tittade
inte i ögonen eller berättade vad som hände. Efter undersökningen konstaterade
hon bara att inget hänt och gick ut. Jag visste ju inte vad som borde ha hänt,
och förstod inte att det var öppnandet hon mätte. Jag kände mig bara dålig, i
vägen och dum. Då inget hänt och smärtan på morgonen ännu var stark bestämde
sig läkaren för en annan metod för igångsättningen, Cytotec och Oxytosin. Det
lyckades bättre men öppnandet var ännu väldigt trögt. Läkaren hade nu många
gånger redan gjort sin hårdhänta undersökning bakom gardinen. På eftermiddagen
bestämde läkaren att hon spräcker hinnan så att vattnet går. Det börja de
sippra lite vatten och så började sammandragningarna med 6-7 minuters
mellanrum. Det var smärtsamt och efter 45 minuter kom sammandragningarna med 3-5
minuters mellanrum. Jag önskade att jag skulle få låna en Tens maskin som
sköterskan berättat om att fanns på sjukhuset. Hon kunde inte hämta den
eftersom den hör till förlossningssalens utrustning. Det visade sig att alla
förlossningssalar var upptagna så jag hade mina smärtsamma sammandragningar på
avdelning 42 i ett rum där det också fanns andra. Där fanns en jumpaboll att rulla
på och min man hjälpte mig genom de smärtsamma sammandragningarna. Det var inte
på frågan om att vi skulle gå ut i parken och promenera eller gå på café för
att vänta att sammandragningarna skulle komma kraftigare och mer ofta (jag hade
trott att sammandragningarna skulle börja i lugn takt och först efter många
timmar öka i smärtstyrka). Jag visste inte då att det vid igångsättning är
annorlunda och smärtsammare. Det verkade som om sköterskan inte heller visste
det för hon verkade helt hjälplös och orolig. Till sist bönade och bad jag
sköterskan att hämta Tens maskinen och nu hämtade hon den. Maskinen hjälpte
inte så mycket men kämpade på med den som ända smärtlindring. Så kom sköterskan
och frågade om jag vill ha värkmedicin (typ Burana)? Vid det här laget hjälpte det inte så mycket
men jag provade.
Förlossningssalen
Sedan blev en förlossnings sal ledig och vi
kunde gå dit med våra väskor. Jag hade några sammandragningar på vägen så att
bära väska och gå normalt var omöjligt. Jag kämpade på, hade ju planerat en
aktiv födsel. Jag rörde mig i förlossningsalen, satt och rullade på bollen, gjorde
olika yoga rörelser på min medhavda jumpamatta, gjorde allt jag kom ihåg från
förlossningsförberedelseyogan. Öppnandet var långsamt. Till sist gav jag mig då
tensmaskinen och lustgasen inte alls hjälpte, klarade inte av smärtan längre. Gick
med på epiduralbedövning. Äntligen lättade det och jag kunde sova en stund.
Lade väckarklockan att ringa 30 minuter senare, för att sen kunna stiga upp
igen. Jag kände att liggandet skulle dröja ännu mer på processen, och visste
att epiduralbedövningen drar ut på förlossningstiden. Så höll vi på i 25
timmar. 4 gånger fick jag epidural och sov då alltid 30 minuter (en gång lite
längre eftersom jag var så slut). Efter 25 timmar hade jag öppnat mig endast 6
cm. Regelbundet kom en laboratoriesköterska in och tog blodprov. Nu kom en laboratoriesköterska
in just då barnmorskan lade den 4:e epiduraldosen. Mina sammandragningar kom
väldigt tätt och jag bad att laboratoriesköterskan skulle vänta en minut med
sitt blodprov så att epiduralbedövningen skulle börja värka och jag kunde vara
stilla. Barnmorskan sade skarpt nej och laboratoriesköterskan började ta
blodprov mitt i en sammandragning. Jag har nål skräck så det var fruktansvärt
hemskt, kunde inte vara så stilla som blodprovet skulle ha krävt. Jag kämpade
för att inte röra på mig. Det lyckades inte så hon fick sticka flera gånger.
Min arm såg misshandlad ut flera veckor efter det, den var full av stora
blåmärken. Eventuellt visste barnmorskan då att det snart skulle bli akut
kejsarsnitt, kanske blodprovs resultatet var avgörande? Och det var därför hon
var så barsk. I mitt tillstånd just då blev jag bara jättearg, det nästan
kokade i mig av ilska. Nu efteråt förstår jag att blodproven kanske var nödvändiga?
Men jag skulle inte ha eggat upp mig och blivit arg om jag vetat att det var så
bråttom med det. Någon minut senare fylldes rummet med sköterskor och en läkare
kom in och sade att kejsarsnitt nu är nödvändig på grund av att bebins
hjärtljud och mina höga infektionsvärden.
Operationssalen
Jag och min man kläddes hastigt om och så
sprang de med mig i sängen genom korridoren till operationssalen. En massa
sköterskor och läkare presenterade sig för mig och nu kändes de alla vänliga
och professionella trots att det var bråttom, jag kände att jag var i trygga
händer för första gången. Kejsarsnittet gjordes snabbt och bra, jag fick vara
vaken och min man fick också vara med. Jag kände inget och allt obehagligt
försvann då bebiskriket hördes ca 15 minuter efter att jag fått besked om att
det skulle bli akut kejsarsnitt. Min man fick vara med vår dotter och klippa av
navelsträngen, hon förevisades endast snabbt för mig. Mannen och vår dotter var
sedan någon annanstans och jag fördes till uppvakningsrummet. Det kändes
konstigt och orättvist att behöva vara där, men förstod att det var för bebins
bästa. De behövde kolla upp henne ordentligt då kejsarsnittet behövdes göras
för att hennes hälsa höll på att ta skada pga av den utdragna förlossningen. Synd
att kejsarsnittet inte gjordes tidigare trots att jag redan hunnit be om det,
förstod inte varifrån jag skulle ta krafter för att föda barnet då
sammandragningsvärken nästan ätit upp all kraft jag hade redan.
Femte våningen,
avdelning 52
Så rullades jag in i ett rum på avdelning 52.
Min man kom med alla våra saker. Vi hade hoppats på att få ett familjerum. Men
det visade sig vara omöjligt då vi inte kunde få ha bebin hos oss ännu, trots
att allt var ok med henne. Utan bebis, inget familjerum, punkt! Min man som
också var ganska slutkörd vid det här laget måste åka hem. I förlossningssalen
fanns det ju bara en obekväm fåtölj utöver sängen, där försökte han sova de 30
minuter jag också sov. Och en gång passade han på att gå ut och äta under den
tiden. På sjukhuset finns det ingen service för pappor, trots att förlossningen
räcker 25 timmar + kejsarsnitt, skötsel av bebisen och mitt uppvaknande.
Sjukhusets cafe är inte öppet på kvällen, natten eller på veckoslutet. Så det
fanns inte några andra val än att mannen måste hitta någonstans att äta utanför
sjukhusområdet, vi hade inte varit förberedda för att ha mat med oss åt honom
för 25 timmar + fler timmar till. Mannen får inte sjukhusets mat om man inte
har familjerum! Dessutom måste han köra hem den långa vägen efter
förlossningen, det fanns ingen plats för honom att vila på efteråt.
Neonathalavdelningen
Då han åkt frågade jag en sköterska om hon
kunde hjälpa mig med att tvätta tänderna och på något sätt tvätta mej. Jag
kunde ju inte stiga upp från sängen då jag hade ett stort sår i magen. Kände
mig inte så fräsch efter en så lång förlossning. Jag slumrade antagligen till,
för jag vaknade senare i ett mörkt rum där sköterskor kom och gick med
ficklampor, bebiskrik hördes från korridoren och andra rum och snyftningar och
gråt från de rum jag var i. Kände mig yrvaken och väldigt ensam. Förstod under
natten att de andra kvinnorna i mitt rum inte heller hade sina barn hos sej. Några
av dem hade sina bebisar på barnsjukhuset i en annan byggnad. Då jag förstod
det kände jag mig tacksam över att vår bebis var någonstans nära och var under extra
uppsikt för säkerhets skull, efter en kämpig förlossning. Informationen om de
andra kvinnorna fick jag eftersom de talade i telefonen och med sköterskorna
under natten. Jag kunde inte sova. Jag skulle få gå och se vår bebis först då
jag själv klarade av att stiga upp och gå på toaletten. Ännu hade ingen hjälpt
mej med tvättandet, tex tandtvätt hade varit trevligt. Olika sköterskor kom och
gick, jag var omtöcknad och ville bara träffa min dotter. Försökte fråga när
jag kan stiga upp, om någon skulle hinna hjälpa mej med det och med toaletten. Önskade
få det snabbt gjort. Varje gång var det en ny sköterska som kom in, de verkade
ovetande om att jag skulle upp.
Äntligen då det redan hunnit bli eftermiddag
var det en sköterska som kom in med en rullstol och sa att nu ska du upp. Det
var inte lätt men jag lyckades ta några steg till rullstolen och toalettbesöket
var inte trevligt men lyckades det också. Nu fick jag besöka min dotter! Samma
sköterska kom med mig och var med mig hela tiden då jag äntligen fick se vår
egen dotter. Sköterskan hjälpte mig att hålla henne vid mitt bröst då jag ville
få igång amningen. Sköterskan hittade en liten skärm så att vi fick lite egen
ro. I bebirummet fanns många sköterskor och pappor och det kändes oroligt. Vårt
första möte var fantastiskt, äntligen fick jag hålla min egen dotter! Det
förvånade mig dock att hon hade en tutt (napp) i munnen. Jag hade i mitt
önskebrev om förlossningen och bebins skötsel särskilt nämnt att ifall jag inte
kan ha barnet hos mig så skall hon inte ges tutt (napp) eller tuttflaska. Med
tanke på att det kan göra amningen besvärligare. Sköterskan hjälpte mig senare
att pumpa lite mjölk för att föra den till vår dotter. Min man förde mjölken
dit genast då han kom och sköterskorna på neonatalavdelningen där hon var hade
bara stirrat oförstående på honom och sagt att med sådär lite gör de inget men att
de nog kan lägga mjölken i kylskåpet. Sköterskan som hjälpt mej pumpa den
första mjölken hade sagt att de första dropparna är jätteviktiga för bebisen,
det hade jag ju läst om också. Så nu gick vår bebis miste om den första bästa
mjölken som var meningen just för henne. Samma hände då jag senare förde mera
mjölk till henne, de viftade bort den och tyckte att hon får ju mjölk från
tuttflaskan.
Formuläret – tankar
inför förlossningen
Denhär texten kopierade jag från Hus hemsida där de berättar om blanketten: ”Vi rekommenderar att du fyller i det bifogade formuläret, skriver ut det och tar det med dig när du kommer för att föda. Med hjälp av formuläret kan du bearbeta och strukturera dina tankar och önskemål angående förlossningen och födelsen av barnet. Formuläret bidrar också till en god kommunikation mellan dig och barnmorskan.
Link: http://www.hus.fi/sv/sjukvard/sjukvardstjanster/forlossningar/babyresa/forlossningen/fundera-over-forlossningen-under-graviditeten/formularet-tankar-infor-forlossningen/Sidor/default.aspx
Hela familjen på avdelning 52 i femte våningen
Kejsarsnittsåret blev inflammerat och mina inflammationsvärden var höga (CRP 123). Magen runt såret svall upp liksom benen och fötterna. Knäna försvann. Jag hade väldigt ont och kände mej hjälplös. Nu skulle vi ju mysa med vår älskade lilla flicka och åka hem så snabbt som möjligt.
En stursk äldre sköterska rusade plötsligt in i vårt rum med en praktikant. Hon drog upp mitt nattlinne och ritade med en kulspetspenna ett streck kring svullnaden på magen. Det gjorde ont och jag blev förbannad. Jag förstod ingenting, hur täcks någon sådär bara rita på mej och endast prata med praktikanten utan att ta hänsyn till att min inflammation faktiskt är i min kropp och att jag är en människa. Sköterskan var expert på skrock och det hördes tydligt att hon drog samma haranger dag ut och dag in. Med svenska som modersmål tog det en stund förrän jag förstod alla hennes kvickheter. Men hon märkte min ilska och insåg att det fanns en människa bakom den spännande lärorika inflammationen som hon velat visa praktikanten. Några snäsiga munhugg av mej fick henne att ändra ton. Hon sade sen att du skall veta att du skall få så mycket smärtlindring som det behövs. Du har varit med om så mycket och haft så mycket smärta att måttet börjar vara rågat. Hon berättade att jag nu fick smärtlindring och antibiotika via dropp + olika piller minst 4 ggr per dag, och ifall jag känner smärta så är det bara att ringa i klockan och be om smärtlindring. Ingen hade tidigare hunnit berätta vilka alla mediciner som gavs via dropp och piller, inte heller en plan om hur de tänkt sköta inflammationen. Någon läkare fick jag inte träffa förrän någon dag senare då jag bett om det många gånger. Jag började gråta av lättnad, någon som förstod min situation. Jag kände att jag blivit superkänslig, min smärttröskel var noll. Allting tog lite ont och jag var helt ynklig. Kände då att om smärtan inte hade orsakats av något så härligt som att få ett barn hade jag gett upp och dött.
Vet inte hur mycket mitt psyke påverkades av mediciner och hormoner? Att försöka stiga upp från sängen var eländigt. Oftast fick jag hjälp av mannen. Först tryckte jag på knappen för att få sängändan upp så högt som möjligt, på det sättet kom jag i sittläge, sedan behövde jag hjälp med att svänga mej och komma upp och stå. Då jag gick i korridoren ropade en gång en sköterska efter mej. Här hasas det int, ryggen rak och lyft på knäna. Argh! Pinsam kommentar! Visade mittfinger åt henne lite senare då jag kommit in på toaletten och var bakom en låst dörr. Men efter det gjorde jag mitt bästa.
Specialstödstrumpor ända upp över låren hade jag behövt använda redan under graviditeten och behövde ännu fortsätta att använda dem. Det gick inte att själv klä på eller av dem. Så varje morgon och kväll hjälpte min man mej med det. Sedan tvättade jag strumporna så att att de under natten kunde torka för att igen användas nästa dag.
En natt vaknade jag av fruktansvärd smärta. Jag badade i svett och hade antagligen hög feber. Mumlade ngt för att väcka min man, han vaknade inte. Jag ringde på klockan. Sköterskan kom och jag bad om mer smärtlindring. Hon började med en föreläsning om hur pillren är morfinbesläktade och dibadaba…. Jag blev rädd, hade inte haft en aning om att de varit det, eller vad det ens betydde? Antagligen var det farligt? Sköterskan var hur som helst eländig och jag blev arg, ingen smärtlindring! Jag blev så arg att jag fick en ordentlig adrenalinkick, steg upp ur sängen, drog bort alla våta sängkläder, gick rakryggad och lyfte ordentligt på knäna efter nya torra sängkläder och nattkläder, bytte till torrt i sängen och på mej. Sen låg jag där rasande och klarvaken i nya torra kläder och kokade. Min man hade inte ännu vaknat, var arg för det också. Det visade sej senare att sköterskan som gett moralpredikan om smärtlindringsmedicinen var ny, det ursäktade hon senare med då hon inte kunde hjälpa med ammningen.
Att sköta bebisen var inte helt lätt, utan min man hade det inte lyckats. Efter några dagar kunde jag stå och byta blöjor, men lyftandet för att tvätta en bebirumpa lyckades inte. Min man hade fått lite instruktioner på neonthalavdelningen av en sköterska om hur bebisen skulle skötas. Jag frågade sen en sköterska om något praktiskt som gällde bebiskötseln, kände mej väldigt osäker på allt. Sköterskan svarade att allt detdär står på lapparna på väggen i ert rum. Så jag tågade tillbaka till rummet och lusläste alla lapparna. Där fanns en lapp om hur man skulle bada en nyfödd bebis. Ett plast skulle läggas i lavoaren eftersom det inte fanns någon propp, kanske det också var av hygieniska skäl? Jag började söka efter plastet, hittade inget. Jag frågade igen en annan sköterska om var man hittar plastet för badningen? Hon svarade att man inte brukar bada bebisarna på sjukhuset att det får ni sen göra då ni kommer hem. Nu var vi ju ovanligtvis 1,5 vecka på sjukhuset och jag fick panik. Bebin måste badas, vi borde ju redan vara hemma, men vi är ännu här, varför pantar de på detdär jäkla plastet! En annan sköterska hjälpte mej sedan med att hitta plastet och gav goda råd om badandet. Vi hann sen i alla fall aldrig bada henne då det helatiden var något som skulle göras. På lapparna stod det också att bebisens huvud/hår skulle borstas dagligen, vi hade inte förstått att ta bebiborsten med som vi fått i moderskapsförpackningen. Så jag frågade igen om det fanns en bebiborste, då tittade sköterskan konstigt på mej och sade; ”det finns ju en kamm i nessessären ni fått?” Vi har inte fått någon nessesär? Sköterskan går efter en minigrippåse som innehåller en kamm och några andra saker. De andra sakerna har jag ingen aning om vad man skall göra med och vågar inte mera fråga vad de är till. Nu har jag redan överskridit det som lämpar sej att fråga en sköterska om. Eller så känner jag mig som en total idiot helt enkelt!
Många av hjälpmedlen av det som fanns i nessessären var egentligen meningen för något annat. Förstod aldrig till vad eftersom jag inte mera orkade fråga om vad de skulle användas till? Det var lite ”Pirkka-nixit” anda över det hela. Det fanns en massa olika användningar till olika sjukhus tillbehör. Tex kunde näs-magslangen läggas in i en tuttflaska och då blev det en mjölkmaskin som kunde användas då man hade problem med amningen. Engångshandsken fylldes med hett vatten för att fungera som värmepåse för att värma bebins fötter före blodprov eller för att värma bröstet så att amningen eller pumpandet skulle gå bättre. Det fanns en massa olika funktioner för allt. Är detta kutym på alla sjukhus?
Sköterskor rusade in och ut ur rummet, de lade många gånger ny dropp till mej som skulle rinna färdigt, så var det mattider och bebins tider att passa, helatiden smärta och oro över att göra allt fel, inga ordentliga instruktioner gavs och min man var också villrådig. Då vi kom gavs ingen info hur avdelningen funkar. Alla bara rusade hit och dit och hade bråttom. Att de inte hinner eller att det inte finns tid var det vanligaste svaret på någon fråga. Man skulle läsa allt själv i brochyrer och lappar på väggen. Tex mattiderna hittade vi först efter någon dag på en lapp på väggen.
Amningen
Amningen var ett problem och en andra orsak till att vi stannade så länge på sjukhuset. Det lyckades inte. Tutten (nappen) hade vi konfiskerat genast då vi fick vår bebis till oss och kunde börja amma. De hade lagt ett rör i näsan som hon delvis hade blivit matad egenom då hon som nyfödd behövde mycket mat eftersom hon hade lågt blodsocker. Jag hoppas att de matade henne med donerad modersmjölk? Det är något jag inte då kom att tänka på att fråga om. Först nu börjar jag undra och hoppas på att det var det som gavs. Ingen kom i något skede och lade henne vid mitt bröst för att prova om hon naturligt skulle kunnat få mat det första dygnet. Då vi fick henne till oss var det moderskapsersättning av märket Nan som erbjöds. Detta stressade mej också, själv skulle jag ha valt ett ekologiskt alternativ, helst donerad modersmjölk om någon frågat mej. Om dessa två inte gick att fixa skulle jag som tredje alternativ föredragit ett finsk märke (närproducerat). Det finska alternativet är ett självklart val på BB i vår närhet som vi inte fick föda på. Dethär blir ju nästan komiskt, hur kan jag vara så bitter? Då jag var på kvinnis var jag i panik och dehär sakerna växte till jättestora monster som nästan tog kål på mej. Kanske jag nångång i framtiden kan skratta åt min nojighet? Men hursom helst. Då man föder och blir mamma är man superkänslig! Det är något jag tycker de på Kvinnis och alla ställen där man föder borde ta i beaktande!
Först långt senare kom jag att tänka på att de starka medicinerna jag fick också kunde finnas i min modersmjölk. Var det helt galet att jag ammade? Det kom aldrig på tal, kanske det egentligen var bra att ammningen inte lyckades?
Olika sköterskor hjälpte till med ammandet, endel var lugnare än andra. En ung sköterska kastade vår bebis hit och dit höll i henne med en hand så att jag nästan fick skrika att akta lite! Insåg att hon nog höll bra i, antagligen övade hon alla grepp hon lärt sig, och det såg bara katastrofalt tekniskt ut. Vår bebis tyckte inte om det, hon gallskrek och ammningen lyckades inte alls. Massor av olika sköterskor hjälpte oss med ammandet och de som berättade om hur det funkat bäst då de själv ammat kändes tryggast, och då brukade det gå lugnt till och vår älskling fick i sej någon klunk. Men ju hungrigare hon blev, desto svårare blev ammandet, hon väntade på flaskan. Från flaskan hade hon ju vant sej att äta, mina bröst fungerade som tutt. Min kusin hade alltid talat om hur sköterskorna på barnmorskeinstitutet visat henne hur hon skulle mata med hjälp av en liten mugg. På så sätt gick det också att äta. Jag hittade en brochyr på rummet där det fanns en bild på en bebis som matades så, därifrån tog vi modell. Vi tog en tuttflaskkork som fick fungera som liten mugg, vi provade att ge mjölken med mugg och delvis genom slangen i näsan. Vi försökte avvänja henne från flaskan. En sköterska tyckte vi var duktiga som på eget initiativ (på finska oma aloitteisia) provade mata på det sättet. Då visade jag sjukhusets egen broshyr med bilden.
Vi provade på hudkontakt och alla konster jag läst om och som sköterskorna visade och berättade om. Tex rör i tuttflaskan och andra ändan vid bröstet. Bebisen sög från bröstet och flaskan samtidigt. Vi kämpade hårt för att få amningen att funka. För mej fanns det just då inget annat alternativ. I tre månader ammade jag och pumpade. Det kom bra med mjölk först, men då ingen bebi ammade ordentligt så avtog mjölken i brösten och jag fick ge upp. Hon fick delvis min ammade mjölk i tuttflaskan eller muggen.
Någon vecka efter att hon börjat med fast föda bytte vi till ekologisk moderskapsersättning. Vår bebis var gråtig och hade illa i magen de första månaderna, så vi vågade inte byta mjölkmärke genast. Vi provade på Nans pulvermjölk, men det blev nästan katastrof, hon fick tydligt mer illa i magen av den. Jag önskar att en sköterska skulle ha tex gjort upp ett ammningsprogram med mej och som alla sköterskor i lugn och ro gått efter det. Det är förståeligt att sköterskorna jobbade i skift och att det inte kunde vara samma sköterska som alltid hjälpte. Nu stormade istället sköterska efter sköterska hurtigt in i vårt rum. Alla hade sina egna bestämda åsikter, de flesta provade samma saker som vi tidigare konstaterat att inte funkar, de var inte lyhörda om vad vi provat och vad vi tyckte osv. Så, nu efteråt känner jag bara att vår bebis kastades hit och dit, olika tekniska grepp övades, alla var experter och vi bara satt i våra sängar med stora ögon och hoppades på att bebin inte faller i golvet av all hårdhänt behandling. Hon var ju en riktig bebis som skulle ha behövt sin mammas bröst genast efter att hon föddes. Detta gick inte att korrigera efteråt i vårt fall.
Äntligen hem, men hur och när får man åka?
Så fick vi äntligen veta att vi följande dag får tillåtelse att åka hem. Äntligen! Det har vi längtat efter redan många dagar. Följande morgon har vi allt packat och vi gör oss i ordning för hemfärd, lägger alla sjukhuskläder i tvättkorgen och vi klär oss äntligen i våra egna kläder. Vi frågar en sköterska när vi får åka och hur man gör? Åker man bara eller? Vi får veta att bebin först skall granskas i läkarens mottagningsrum. Hon kan inte säga vilken tid granskningen blir. Så vi väntar, vi väntar hela dagen. Vi sitter som nålar på sängkanten och är helt färdiga för hemfärd. Sköterskorna vill komma in och städa bort oss, nya föderskor och barn skall få vårt rum. Vi står på oss, vi kan ju inte lämna vårt rum förrän vi vet när det blir läkargranskning. Vi börjar fråga sköterskorna när granskningen är, ingen vet? Kanske vi är bortglömda? Till sist tar den barska barnmorskan med oss till läkarens mottagningsrum. Ingen läkare är på plats, det är bara hon. Hon väger, mäter och checkar bilirubinvärdet då vår flicka ännu är röd. Värdet ligger just under gränsen. Vi får lov att åka hem, men vi måste komma tillbaka om två dagar för att mäta bilirubinvärdet igen. Från sjukhuset kan vi inte låna en bröstpump för att samla upp mjölken med, så vi åker förbi en butik som hyr ut pumpar. Vi hann just och just till uthyrningsbutiken, vi var där 5 minuter före stängningsdags.Utan en pump klarar vi ju inte oss nu.
Eftercheck
Två dagar senare är vi tillbaka på avdelning 52, det känns redan främmande. Det är igen endast sköterskan som tar emot oss. Vår bebis har inga fel, så vi får åka hem. Härligt! Vi tänker båda högt, hit vill vi inte komma någonsin mer!
Räkningen
En tid senare kommer räkningen, 756 € och den skall vara betald tre veckor senare! Varifrån skall vi plötsligt spotta fram en sådan summa. Jag ringer upp telefonnumret som finns på räkningen. Räkningen går att dela upp i mindre rater under en längre tid. Att det skulle bli så dyrt att föda barn kommunalt hade vi inte räknat med. Alla tre i familjen betalade för övernattningen och för varje måltid + andra kostnader. Vi fick ”lite bonuspoäng” ; ett kort som skulle ge gratis sjukhusvistelse fram till årsskiftet pga av att vi överskridit en gräns för sjukhuskostnader. Nu var det i mitten av oktober så förmånen varade inte så länge. Vi hade tur då vi adrig behövde använda vårt gratiskort! Det kändes lite absurt att det var bonusen!Vi skulle hellre ha tagit ett kaffepaket eller en kryssning till Sverige. Vi skulle ju såklart ha varit tacksamma ifall vi skulle ha råkat ha oturen att hamna in på sjukhus före årsskiftet. Men just då kändes bonusen mest skrattretande!
Humana sjukhus stängs?
Som slutord vill jag nämna att det är väldigt synd att Borgå sjukhus styrelse inte ansökte om fortsättning för Borgå BB och att Borgå BB stängs i årskiftet 2016-2017. Att också Hyvinge och Barnmorskeinstitutet i framtiden stängs känns väldigt skrämmande! Varför skall barnfödslar behöva en enorm opersonlig anstalt. Om jag inte haft diabetes och skulle ha fött barn några år tidigare hade jag önskat föda i Ekenäs. Ekenäs var känt för att vara ett personligt BB med specialskolad personal för alternativa smärtlindringar och födslosätt. På Kvinnokliniken kan man tex inte föda i vattenbassäng. I Ekenäs fanns, bassäng, akupunktur- och zonterapikunniga barnmorskor. Jag har förstått att det i Borgå, Hyvinge och på Barnmorskeinstitutet finns mer kapacitet för att genomgå en mer personlig förlossning och vistelse på sjukhuset efter det. Då jag på Kvinnis undrade över hotet att Borgå BB stängs sade sköterskan rakt ut att det stängs inte, det finns ingen annan möjlighet än att det blir kvar.
Inga fler födslar på Kvinnis för min del
Efter det jag gått egenom har jag och vi bestämt att några fler barn blir det inte. De trauman jag fått från Kvinnokliniken börjar nu nio månader senare kännas mindre hemska. Men jag skulle inte våga eller kunna tänka mej att gå egenom det pånytt och på det sjukhuset. Att skriva ner mina minnen har hjälpt. Jag läste också Anna-Leena Härkönens bok; Svagt positiv. I den boken berättar hon om sin graviditet, sina upplevelser på Kvinnokliniken och efter förlossningen. Jag känner igen mycket i boken och känner att jag har en medsyster i henne. Det jag upplevt är påriktigt och jag har rätt att känna mej berörd över det. Det vågade jag inte känna före jag läst boken.
