Glaset är halvtomt för mej på våren

Våren är inte min grej. Har funderat mycket på varför. Känns som om alla går omkring och jublar över hur snön smälter och att nu är det vår. Jag sörjer då snön smälter, ännu har jag inte hunnit skida så mycket som jag velat. Jag har inte en enda gång hunnit till slalombacken. Plötsligt förvandlas den vackra vita vintern till slaskig, mutig, smutsig vår. Då allt smultit och värden är helt brun och tillplattad av snön börjar dammet yra omkring så att näsan börjar rinna och jag nyser stup i kvarten. Solen bländar så att huvudet värker och dammet knastarar mellan tänderna. Såhär har våren alltid varit för mej. Varför är det så ljuvligt för de flesta? Jag älskar vintern, sommaren och hösten. Är det allergin som gör att glaset är halvtomt för mej på våren? Att skida ut på isen i gassande solsken i mars skulle vara underbart! Synd att isen inte så ofta håller då mera. Kanske jag i framtiden borde passa på att resa bort under våren med familjen. Tex åka till alperna och skida för att få skidransonen tillfredställd. Under tiden skulle sommaren komma till Finland. Men det blir ju sommar först i Juni, så väntan och resan blir lång. Först då träden har blad och gräsmattorna gröna börjar glaset kännas halvfullt och snart helt fullt igen.

Här är några bilder från morgonlänken med hund & bebis, deprimerande enligt mej!

Smutsig snö

Att ha råd med fertilitetsbehandling?

Det har väldigt få. Själv tänkte jag förut att det endast var filmstjärnor och miljonärer som höll på med fertilitetsbehandlingar och ännu tänker jag att de adopterar barn varifrån som helst utan många års väntetid (det stämmer kanske inte alls?).

 

Nu vet jag bättre! Vi har lagt ut 25000 € under 5 års tid på olika fertilitetsbehandlingar och mediciner. Det hade vi absolut inte råd med! Men då det egna barnet inte på naturlig väg kom fanns det för oss, eller mest mej inte någon annan lösning. Min sambo kunde tänka sej ett barnlöst liv, men jag kunde inte. Han stödde mej och tillsammans gav vi oss in i fertilitetsbehandlings processen. Vi kunde inte då ana hur länge det skulle ta och hur dyrt det skulle bli.

Jag hade tidigare planerat att fortsätta studera så hade sparat en del pengar för det. Backade ut min studieplats och använde till en början de pengarna för fertilitetsbehandlingarna.

Det fanns ingen orsak till barnlösheten och behandlingarna gick bra förutom att de befruktade eggen inte ville fastna i min livmoder. Jag producerade många fina egg som nästan alla befruktades av min sambos fina spermier, min livmoder var fin och läkarna förstod inte varför äggen inte fastnade. Dessa faktan gjorde att vi inte gav upp. Nu efteråt tänker jag att vi kanske skulle ha avslutat processen om det hade funnits något som var fel och att inget hopp hade givits oss?

Min lönenivå räknas till de lågavlönades, min man har bättre lön än jag men den är också helt normal (han är inte högavlönad). Jag har alltid haft många järn i elden så nu aktiverade jag mej destu mera och gjorde 3 olika jobb för att kunna lägga mer pengar åt sidan varje månad. Min huvudsyssla är i en annan stad så jag kör 120 km per dag till och från jobbet. Jag avstod från min bil och vi gjorde/gör så gott vi kunde/kan för att klara oss med en bil. Det var/är för mej en stor sak. För mej har en egen bil alltid betytt att jag är en självständig stark kvinna som inte behöver vara beroende av andra. Kanske det låter lite tokigt men det tär ännu på min självkänsla att inte ha en egen bil. Någon fin bil har jag aldrig haft, 2 gamla små skruttiga Fiatar i rad och så några andra skruttor före det. En bil att komma och gå med. Mina olika jobb har alltid förutsatt att jag har bil, dels behöver jag ha mycket saker med mej och dels behöver jag sköta olika ärenden snabbt och behändigt på olika ställen.

Förutom 25000 € till fertilitetskliniken och apoteket har det också gått en hel del pengar till alternativmedicinen. Tre olika akupunktörer & kinesisk medicin, flera olika terapier (det har varit väldigt tungt psykiskt), psykopraktorn, osteopaten och en del annat som jag inte just nu minns. Under fem år av desperation provar man på allt och räknar inte slantar. Jag har inte koll på hur mycket pengar det har gått åt, och vill inte heller räkna. Under den här tiden har jag också varit två månader sjukskriven, ett år alterneringsledig och tre månader tjänsteledig för att hålla ihop. Detta alltså från mitt dagsjobb, de två andra jobben har jag gjort destumera under de här perioderna för att det skulle ha varit möjligt. Hela tiden har jag klarat mej just och just ekonomiskt, mina ledigheter har inte belastat min sambos ekonomi.

De senaste åren har det inte varit möjligt att resa, äta ofta ute eller göra något annat som kostar mycket. Det mesta i klädväg, gåvor etc har jag fyndat på loppis eller gjort själv. (Jag älskar lopptorg och att fynda på dem, är också med i en del loppisgrupper i närområdet på facebook).

Vi hade gett upp och slutat behandlingarna.  Nu skulle det bli möjligt att fixa nytt tak till huset! Några dagar före telefonen ringde hade vi skrivit under kontraktet för ett nytt tak. Då telefonen ringde fick vi veta att vi var först i kön för donerad eggcell. Helt magiskt! Vi var inte medvetna om att vi var i någon kön. Antagligen har vi varit så omtumlade efter missfallet att vi inte riktigt hade koll på att vi gått med i kön? Vet inte riktigt varför det alternativet inte fanns i vårt medvetande, eventuellt kan kostnaderna ha hindrat oss från att medvetet våga tänka på det alternativet? Men nu ville vi inte missa chansen. ”Pengar finns, och det kommer varje månad mer”, mitt eget citat påhittat efter att jag hördeTommy Hellstens citat ”Aikaa on ja sitä tulee kokoajan lisää”. Vi hade just skrivit på en takskuld på 14000 € och nu skulle den donerade eggcellen + behandlingarna kosta 7000 €. Vi delade upp det så att mannen tog taklånet och jag skulle betala eggcellen och behandlingarna. Jag började genast lägga in 500 € av min lön på sparkontot varje månad. Det var en stor summa så jag fick nästan varje månad flytta tillbaka en stor del till mitt brukskonto. Men jag lyckades få ihop en bra grund för att inte behöva låna hela summan på 7000 €. Sparade från september 2014 till mars 2015. På kliniken kunde man ta lån och så frågade jag på jobbet om förskott eller lån. Tänkte att det var pinsamt att fråga på jobbet men om det lyckades var det värt det. Det lyckades med lite justeringar. Jag fick min semesterpenning i förskott och så visste jag att jag i slutet av året skulle få en stor skatteåterbäring pga av min långa arbetsväg, den summan fick jag låna från jobbet i mars och betalade tillbaka i desember då skatteåterbäringen kom. På det här sättet kunde jag redan i mars betala kliniken en del och så tog jag deras lån för resten av summan. Jag konsulterade också med min egen bank om lån och visakortsbetalning. Min bank kunde inte ge ett lika förmånligt lån som kliniken och visakortsräntan på en så stor summa var inte heller lönsam. Klinikens lån var räntefritt då man betalade tillbaka hela summan på ett år. Om lånetiden gick över ett år var räntan jättehög. Så jag satsade på att få allt betalt på ett år. Det blev ett fattigt graviditetsår. Men jag lyckades få alla skulder betalda och nu är jag helt skuldfri från fertilitetsbehandlingskosnaderna. Och nu har vi fått mer än högsta vinsten på lotto, en egen liten flicka! Det befruktade donerade egget fastnade på första försöket! Och vi började vänta barn!

Allt som vi har behövt för bebin har jag hittat som begagnat och så har kompisar lånat och gett en del. Visst skulle det vara härligt att kunna gå till en barntillbehörsbutik och köpa något nytt. Men jag har inte ens vågat gå och titta, vill inte få habegär (O; Vi är väldigt nöjda med allt vi har och det är inget som saknas vår älskade bebis. Hon har allt och lite till. Man kan också fynda för mycket på lopptorg och få i överflöd av vänner och bekanta (O:

Att inte kunna amma harmar väldigt mycket! Jag hade så längtat att få göra det och det skulle ju ha varit det bästa för bebisen. Ersättningsmjölken blir en stor extra kostnad trots att någon kan tänka att den inte är dyr. Blöjor är också en stor kostnad som vi minskar med tygblöjor. Jag har hittat splitternya tygblöjor på lopptorget för endast några euro (inhandlade från butiken är de betydligt dyrare). Tygblöjor hade vi använt i vilket fall som helst, det är ju en ekologisk fördel också. Tygblöjor använder vi hemma då flickan är vaken. Under natten förlängs sömnen med engångsblöjor som inte känns så våta. Då vi rör oss på stan eller går på visit är engångsblöjor enklare.

Nu har vi ännu vårt 70-tals hus som behöver renoveras färdigt. Då behandligskosnaderna är betalda kanske det i framtiden blir över lite för att vi skall kunna fortsätta med att fixa på huset, gården…. och så drömmer jag om en egen bil!

Vi hade inte råd med fertilitetsbehandlingarna, men en räkning i taget lyckades vi på något sätt alltid betala. Det krävs fantasi, vilja och en stark tro på att det skall lyckas! Att göra en människa och all den lycka det för med sig kan inte mätas i pengar!

#aarrekartta #skattkarta #visionboard