Att vara diabetiker och få missfall

Idag läste jag en blogg på Lapsettomien yhdistys Simpukka ry  hemsidor. Heikki Soini skriver om hur otroligt dåligt de blev bemötta då de fick veta att de hade ett missfall, se: http://yle.fi/aihe/artikkeli/2016/01/19/heikki-soini-keskenmeno-oli-elamani-noyryyttavin-kokemus

Bloggen väckte känslor i mej.  Jag har hela dagen gått och ältat hur det var då vi fick ett missfall och hur vi blev bemötta. Ett missfall är alltid hemskt och det värsta som kan hända då man är gravid! Antagligen får vårdpersonalen och läkare skolning i hur de skall meddela sorgliga bud. Alla är vi också olika och behöver få budet på olika sätt för att det skall bli så neutralt som möjligt. Med det menar jag att det inte skall ha betydelse efteråt hur budskapet framfördes.  Alla behöver stöd efter ett sådant budskap. Det borde finnas möjlighet att få prata med någon efter det och att alla läkartider efter det automatiskt skulle fixas. Denna person man skulle prata med skulle också på ett empatiskt och bra sätt berätta om allt som är att vänta och på det sättet förbereda händelseförloppet. För en diabetiker borde det ännu erbjudas möjlighet att det skulle ske under uppsikt så att det skulle finnas möjliget till att få dropp genast ifall det skulle behövas. En diabetiker uppmanas ju också att väldigt lätt ringa efter ambulans redan vid helt vanlig magafiru.

Vårt missfall berodde nog inte på att jag är typ 1 diabetiker. Främst tror jag det berodde på min ålder och att mina egg inte mera var så livsglada. Detta har jag själv kommit fram till efter 5 års försök att bli gravid. Mina ägg verkade fina, det gick att stimulera mej så att jag producerar massor ägg. I provröret blev de befruktade också den andra metoden där de befuktas manuellt under mikroskop funkade också bra. Men vår bebis kunde ju inte börja växa och bli en bebis i provröret eller i laboratoriet. Min livmoder behövdes, enligt läkaren var den fin och också den stimulerades så att den skulle vara riktigt superbra för den lilla att fastna och börja växa i. Gång efter gång upprepas denna process. Hela tiden fanns det massor av hopp. Allt verkade så bra och läkarna var positivt inställda. Det fanns inget som var fel på oss (därför gav vi inte upp). Men gång efter gång börjar min mens som vanligt. Redan då vi bestämt oss för att vi ville ha barn och lämnade bort preventivmedel slutade jag köpa tamponger. Tänkte att de nu inte behövs på ett tag, antog att jag också genast skulle bli gravid liksom de andra kvinnorna i min släkt. I 5 år köpte jag inte tamponger, eller joo jag måste ju göra det men med långa tänder och alltid lite senare än de skulle ha behövts. Men så en vår kom äntligen det telefonsamtal från kliniken vi längtat efter. Är du på ett lämpligt ställe? Sitter du ner? Vi har fina nyheter: Du är gravid! Va, hur var det möjligt? Jag hade ju gjort ett negativt test hemma för några dagar sedan, mensen hade inte börjat så det var ju möjligt. Jag hade ju också åkt in till Hesa för att ge ett blodprov. Blodprovet var positivt! Sköterskan som ringde sa att ibland då man gör testet för tidigt syns det inte ännu eller så var det fel på testet. Och att om du nu skulle göra ett nytt test skulle det visa positivt. Jag litade på blodprovet och gjorde inget nytt hemmatest. Hur skulle det kännas att vara gravid? Jag kände inget speciellt. Behandlingen med alla mediciner det innebar gjorde mej alltid lite extra hispig, retlig och emotionell. Det är väl typ samma symptom man har då man är gravid tänkte jag. Eftersom bebin blivit till på fertilitetskliniken ville de genast ha in mej på ultra. Vi åkte iväg och joo, där fanns en pytteliten prick i min livmoder <3. Lyckan var obeskrivlig! Jag svävade på ljusröda moln, det var sant! Vi skulle få vårt så efterlängtade barn! Vi bestämde oss i alla fall för att ännu inte berätta åt någon. Det var inte så många som visste om vad vi gick igenom och att vi ville ha barn. Jag var just då alterneringsledig från jobbet så det var lättare att hålla hemligheten. Tror nog att det då stod ”GRAVID” i min panna, och arbetskamraterna nog skulle ha märkt förändringen från en lätt deprimerad varelse (den senaste åren) till en självlysande svävande leende varelse. Jag började genast beställa mammakläder på huuto, tori, och fyndade på lopptorg. Eftersom jag var alterneringsledig och lagt alla mina besparingar och lite till bebisprojektet (kliniken) fanns det inte mycket pengar för mammakläder, men jag hittade jättefina kläder förmånligt, nu väntade jag bara att jag skulle få börja använda dem. Sedan var det dags för följande ultra i vecka 8. Läkaren konstaterade att det nu gått så som det kan gå. Bebisbörjan hade lossnat och var nu på väg ut, vi såg ett litet streck på skärmen. Det sträcket var vår döda bebisbörjan. Det blev lite dimmigt i hjärnan och det susade i öronen, minns inte så mycket av vad läkaren sen sade. Minns bara att han sa att vi nu skulle kontakta den kommunala hälsovårdens gynekologiska avdelning. Att de inte sköter missfall på den här kliniken. Det kändes som ett slag i magen, de ville inte mera ha med oss att göra, jag måste nu klara av att boka en tid för att få bort resterna av barnet. Läkaren konstaterade att det finns en positiv sak, jag har varit gravid, alltså kan jag bli gravid och det finns stora chanser att jag kan bli gravid igen. Det var någon dag före midsommaren och jag undrade om vi kommer att kunna åka till landet som jag så längtat efter att få göra. Läkaren tyckte det nog skulle gå bra, kanske bebin kom ut av sej själv under tiden och så skulle vi dubbelchecka efteråt ännu på sjukis i Borgå. Sen då vi kom hem kom jag på att jag nog inte ville vänta med att ta ut bebisen. Jag fick genast tid till sjukis och de konstaterade samma som läkaren på kliniken. Jag fick tabletter i en liten papperspåse. De sade att jag skulle ta ett piller på morgonnatten och sedan fortsätta sova. Sedan skulle jag blöda lite nästa dag. Så gjorde jag. Någon timme efter att jag tagit pillret vaknade jag till en fruktansvärd smärta, jag började må illa. Jag ruskade om min man i samma veva som jag rusade till toaletten. Insåg att det nu skulle bli full tömning från alla håll. Ropade till mannen att hämta ett ämbar. Sen satt jag där på toaletten och spydde i ämbaret i famnen samtidigt som jag vred mej av smärta. Oroades över hur det här skulle sluta, jag är ju diabetiker och mitt blodsocker sjunker väldigt lätt. Ropade igen till mannen som förskräckt och försynt väntade utanför toadörren att han skulle ta sirapen från köksskåpet och en matsked. Han undrade om han skulle ringa ambulans? Jag tänkte att just nu kan jag inte hoppa upp i en ambulans och åka någonstans. Sade att ambulansen får vänta, men att genast om jag håller på att tappa medvetande eller blir konstig så ring. Så där satt vi på tumis i vårt lilla toalettrum emedan bebibörjan rann ner i toaskålen, jag vågade aldrig titta i skålen, blodigt var det. Kände ingen speciell klump som skulle ha kommit ut men fostret var nog väldigtväldigt litet så det skulle antagligen inte ha gått att urskilja. Min man matade mej med sirap emellan varje spysession och försökte hålla uppe en dialog för att försäkra sej om att jag var närvarande. Puh! Så småningom lättade det och min man kunde hjälpa mej tillbaka till sängen. Sen fortsatte tankningen av kolhydrater. Minns inte vad jag åt men antagligen juice blandat med massor socker. Försiktigt så att det inte skulle komma upp. Då jag mätte blodsockret var det så bra att jag vågade somna utan att ringa efter ambulans eller till sjukis. När jag sedan vaknade efter att jag sovit ut var jag väldigt arg! Hur kunde de ge så felaktig information om händelseförloppet och när jag närmare tittade på papperspåsen där pillret varit stod det inget på påsen. Vad var det för ett piller? Nu började jag googla trots att jag lovat mej själv att inte googla något gällande bebisprojektet. Ville bara lita på vad läkarna sade och följa deras instruktioner. Inte läsa om allt på förhand på nätet, alla biverkningar etc. Men nu kände jag mej lurad, det här kunde ha slutat illa! På nätet hittade jag information om att pillret alltid gavs i papperspåse utan text eftersom det egentligen var någon sorts ”hjärtmedicin” om jag minns rätt? Pga att det i en del delstater i USA och i andra länder är förbjudet att göra abort så kan det inte finnas ett abortpiller. Läkemedelsfirmorna vågar inte ta risken att ha sådana piller eller hur det nu var? Så precis vad för ett piller jag tagit visste jag inget om, hade ingen instruktionslapp att läsa om biverkningar och annat. Nåja nu var det över, och pillret hade väl gjort sitt och jag skulle på eftergranskning. Där förundrade jag mej sedan och ifrågasatte varför det hade gått till som det gjorde. Nu var det såklart en annan läkare så hon kunde inte ta nån ståndpunkt till den andra sagt, men konstaterade att det inte brukar bli så starka reaktioner som jag hade. Jag orkade inte ifrågasätta mer. Jag var ok igen och mådde bra. Nu kom jag ihåg orden läkaren på kliniken sagt, att det finns en positiv sak, du har varit gravid, alltså kan du bli gravid och det finns stora chanser att du kan bli gravid igen. Så jag ringde kliniken och frågade hur och när vi nu skulle gå vidare med vårt bebisprojekt.