Gravid och livrädd!

Första gången jag var gravid var jag överlycklig! Det sprudlade i mej av lycka och jag nästan svävade på ljusröda moln. Jag planerade framåt och hittade genast en massa mammakläder och bebikläder på ”tori” och andra lopptorg. I bilen på vägen till den andra ultran på kliniken hittade jag en vacker mammatunika på ”tori”. Vi var i vecka 8.

På ultran visade det sig att vi hade mist barnet, missfall. Det var som om någon dragit stolen bort under mej och det kändes som om jag skulle kvävas. Det alternativet fanns inte!

Två år senare, väntade vi barn igen. Det var härligt sade jag till mej själv och vågade inte tro att det på riktigt var sant. Jag var livrädd och hemma vågade vi inte just prata om det trots att det var den absolut högsta önskan. Vi hade slutat behandlingarna men plötsligt varit först i kön för donerad egg cell. På något sätt visste jag att det nu skulle lyckas redan då telefonen ringde och vi fick veta att vi nu får en egg donation.

Hur skulle jag vara för att inget nu skulle hända, vågade inte jumpa, slutade genast yogan och blev superförsiktig med allt. Som diabetiker såg jag till att blodsockrena hölls fina, det fanns verkligen motivation att sköta om sjukdomen nu. Mina blodsockervärden sjönk snabbt till 6,3. Tidigare hade jag haft svårt att få ner dem till 7,5 för att få lov att bli gravid. Nu var det ett enda springande på rådgivning och till kvinnoklinikens diabetessköterska. Jag blev en plugghäst på att vara gravid! På jobbet var det väldigt mycket och jag hade svårt att koncentrera mej.

Vi vågade inte berätta om graviditeten förrän vi var i 3:e månaden gravida, vecka 12+3 var vi på ultra. Allting var ok så vi ringde till våra föräldrar och berättade. Alla gratulerade och var så glada. Inne i mej vågade jag trots det inte vara glad, jag var livrädd! De ljusröda molnen kom aldrig och jag levde en dag i taget under hela graviditeten. Jag funderade i alla fall på förlossningen och ville att den skulle bli så naturlig som möjligt. Gick på Manipura, Malla Rautapuras förlossningsförberedelse yoga. Ville veta allt om hur man födde naturligt utan ”onaturliga” smärtlindringsmediciner. Vågade inte tänka på hur det skulle bli efter att bebisen hade fötts. Nu lade jag focus på naturlig födsel och läste allt om det. Skrev ett långt önskebrev om hur jag önskade att förlossningen skulle gå till.

Först i v. 23 började jag känna att bebisen sparkade. Det underlättade oron lite, men bebisar sparkar ju inte hela tiden så då den inte sparkade var jag utom mej av oro. Nu efteråt förstår jag att jag skulle ha behövt hjälp, hemma fick jag inget stöd. Jag vågade aldrig säga att jag inte var lycklig, att jag var så rädd, bortkommen och kände mej väldigt ensam. Att ha 2 månader sommarsemester ensam med min rädsla i en stad där jag inte ännu hunnit skaffa hjärtevänner kändes hemskt. Alla pengar hade gått till kliniken så jag hade inte råd att åka någonstans. Jag hade ångest och vågade inte säga bu eller bä eller göra något. Jag var som en robot hela sommaren, åt, sov, gick ut med hunden. Min man grävde på gården hela sommaren, så såg inte honom så mycket, annat än då vi åt middag under tystnad. Efter semestern då jag äntligen kunde vara lite social igen och få komma tillbaka till jobbet blev det panik. Det fanns så mycket jobb och min kropp orkade inte. Benen svällde och mina armar värkte. Jag orkade inget annat än sova och jobba. Sovandet var också jobbigt, jag hade så mycket sura uppstötningar att det var svårt att ligga. 3 stycken dynor hjälpte inte varje natt. Ofta sov jag sittande i soffan eller mot väggen i sängen. En del jobb kunde jag göra hemma, till sist blev jag sjukledig, då var jag i vecka 31. Så var jag igen ensam hemma med min stora mage och rädslan.

Under sommaren hade jag själv ordnat ett Babyshower party. Eftersom jag är lite äldre (43 år) så har mina kompisar äldre barn. Ingen annan som var gravid samtidigt som jag. Partyt var härligt, nästan alla inbjudna kom trots att alla kom långt ifrån (Kyrkslätt, Esbo och Helsingfors). Mina kompisar var alla sååå lyckliga för vår skull att det den kvällen smittade av sej. De hade med sej fina presenter och annat som de själva inte längre behövde (mammakläder, bebi kläder och tillbehör). Några kompisar ringde regelbundet (ringer ännu) och kom ibland och hälsade på. Och då bebin föddes blev vi igen överösta med gåvor, blommor och kort. Också grannarna kom och ringde på dörren för att gratulera. Visst kändes det fint och härligt, men sen blev jag ensam igen.

Förlossningen blev en katastrof! Bebin var stor eftersom jag har diabetes. Vi åkte in till Kvinnokliniken redan i vecka 37 och förlossningen sattes igång. Det lyckades inte först men ett dygn senare började värkarna. Sen hade jag täta värkar i 25 timmar för att plötsligt snabbt rullas in i operationssalen för akut kejsarsnitt. Bebin blev på Neonatalavdelningen och mannen måste åka hem 60 km. Bebin var på Neonatalavdelningen ett dygn och sedan fick jag en inflammation i såret. Det var fruktansvärt och jag kände mej så väldigt hjälplös! Istället för att få ligga och se in i min bebis ögon och bara mysa tillsammans med mannen. Låg jag skräckslagen ensam bakom en gardin i ett rum med 3 andra nyblivna mammor. Det var natt och sköterskor kom in och gick ut ur rummet med ficklampor, de viskade med andra mammor och ibland något med mej, bebisar skrek i andra rum och det var allmänt oroligt. Jag kunde inte sova, kunde bara funder på hur månne bebisen hade det. Nästa dag skulle jag få se henne efter att jag hade klarat av eldprovet att ta några steg och gå på toa. Ingen hade tid att tvätta mej eller hjälpa mej med tandtvätt eller att sätta sej ner en stund och på riktigt kolla upp hur jag hade det. Min man hade varit helt slut efter den 25 timmar långa förlossningen, för män finns det inga bekvämligheter i en förlossningssal. En obekväm fotölj, ingen mat (inget dygnet runt öppet cafe på sjukhuset) ingen övernattningsmöjlighet. Män skall åka hem efter 25 timmars förlossning som slutar i akutkejsarsnitt och de får inte stanna hos bebin eller mamman övernatten. De måste åka hem trots att de högst antagligen inte är i körskick. Min man gjorde sitt bästa för att sköta om mej och bebin efter förlossningen, sen åkte han hem.

Rädslan fortsatte! Efter 1,5 veckas kaos på sjukhuset kom vi mörbultade hem med en liten skrikande bebi. Skönt att vara hemma, men kände mej otillräcklig med bebin. Amningen lyckades inte då hon fått både tuttflaska och tutt på Neonatalavdelningen. (Trots att jag förbjudit det i önskebrevet). Jag hade massor mjölk men bebisen ville inte dricka den. Två månader grät bebisen av magont och 3 månader pumpade jag och försökte amma.

Först nu då vår sötnos är över fyra månader börjar jag vara lugn, säker och kan stundvis känna glädje. Att vara med, jollra och leka med sin egen skrattande bebis är härligt! Men den där stora lyckokänslan har ännu inte vågat sej fram.

 Nu har jag pratat på rådgivningen och fått en kontakt att söka hjälp ifrån, det känns skönt! Jag vill våga vara lycklig!